Surfade nyss in på aftonbladet.se. Stort på första sidan står det att en docka av Fredrik Reinfeldt bränns på gatan i Pakistan. Även en grön-gul svensk flagga bränns, en liten grej med färgvalet är väl ett bevis för hur starka reaktioner det blev i Pakistan trots att de inte visste så mycket fakta.

Varför håller de på så i Pakistan? Jo, det är på grund av konstnäran Lars Vilks teckning av Muhammed som en rondellhund. Så fort jag tänker på detta så rynkas pannan och jag blir bekymrad över hur folk på denna jord tänker ibland. Många människor på nätet och i livet ser faktiskt bara svart och vitt i denna fråga. Jag ska vara lite övermodig nu och säga att jag tänker längre än så. Inte på att på något sätt visa självvåld, utan för att kanske sprida lite bra kunskap bland andra. Andra som antagligen inte läser denna blogg.

Först och främst vill jag kasta väldigt mycket skitblandat ris på Lars Vilk. En man, som för mig, bara verkar vara ute efter uppmärksamhet. Om man tittar på rondellhundsbilden så kan man undra vad är det för konstnärlighet som finns i bilden? Vad är syftet, budskapet? Än dock kan jag inte frångå det faktum att det inte på något ställe står att det är Muhammed på bilden, det kan ju lika gärna vara vilken arab som helst eller varför inte någon som precis duschat? Så teckningen kan vara en bild utan substans och budskap som dessutom kan föreställa vem som helst.

Men om vi antar att det föreställer den muslimska profeten Muhammed så är det ett otroligt dumt val att försöka upprepa samma sak som gjordes med Muhammedkarikatyrerna förra året i Danmark. Att företag som Arla lider otroliga förluster är väl knappast något rättvist? Tryckfrihetslagen i all ära, men att ha lite samvete och tanke är inte fel att ha. Sunt förnuft kallas det, att uppröra en folkgrupp som väldigt lätt blir upprepad är inte det smartaste man kan göra.

Sen kan man även läsa om att cirka 300 muslimer demonstrerade utanför Nerikes Allehanda. HERREGUD! Att man har energi? Att ständigt söka saker att gnälla på? Att det i arabvärlden finns folk som liksom bara väntar på bråk? Tänk er scenariot liksom, massor av människor sitter hemma hos sig i Pakistan. Någon får nys om att det publicerats en bild på muhammed som hund i NA, en lokaltidning i Sverige. Denna människa springer sedan ut på gatan och sprider nyheterna. Inom en timme står halva stan med plakat och bränner dockor och skriker slagord mot Sverige. Syssälsättning? Noll.

Det höjs också diplomatiska röster. Irans regering har till exempel protesterat, och något islamiskt förbund med 57 medlemsstater har lämnat en officiell protestering. Dessa folk som protesterar kräver att det ska bli förbud att kränka Muhammed i Sverige. Man ska inte få publicera bilder på Muhammed, oavsett om de är kränkande eller ej. Även Lars Vilk och tidningen (med redaktion och medarbetare) ska straffas. Vad i helvete? Var befinner vi oss? Medeltiden? Jag bor i Sverige. Jag har rätt att publicera vad jag ville, skulle vi följa medeltidslagar a la icke-demokratier (inte ett enda muslimskt land är en demokrati) skulle jag inte få publicera detta inlägg. Inte utan att förlora ett par fingrar eller få ett fängelsestraff. Det känns väldigt förlegat och jag tycker väldigt synd om de som måste följa dessa lagar.

På många diskussionsforum på nätet hittar man många reaktioner från troende muslimer (bosatta i Sverige) som säger att man ska ta bort rätten att publicera vad man vill i allmänhet, och Muhammedbilder i synnerhet. Det jag inte förstår är hur man kommer till ett land, bor här i några decennier och sedan klagar på en gundlag! Liksom, den första lagen om yttrandefrihet kom under 1700-talet, ska den lagen tas bort? Det är en lag som människor har kämpat för, det är grunden i en demokrati, och just den rätten finns det svenska medborgare som vill ha bort. Det är lite skrämmande.

En annan sak i detta ämne är hur folk tar det så personligt? Denna bild av Lars Vilk verkar vara som att Lars har utdelat en pungspark till någon. Men lägg av, det är en bild. En teckning, och en ful sådan dessutom. Så varför ta det så personligt? Varför ta det som en kränkning? Varför bry sig så mycket? Många kommentarer handlade om att det aldrig blev bilder på Jesus eller Buddha, så att andra har inte rätt att kritisera Muhammed. WTF?! För några år sedan fanns det en utställning om Jesus som transvestit och homosexuell. Inte såg jag folk i Grekland bränna dockor av Göran Persson då? Buddha utmålas som en knarkare alltför ofta, inte ser jag arga munkar springa på gatorna med slagord?

Som en liten slutklämm så vill jag även punktera utrycket: "Tänk på freden". Muslimer som demonstrerar, men även de som faktiskt mördar (menar inte att mördare är nåt som finns mycket inom islam, utan att det finns muslimska mördare, också) säger ofta "Vill ni bevara freden på jorden så ska ni inte publicera sånt". Va? Vad är eran fred värd om det hotas med krig för bilder? I alla fall, hela denna sak är helt absurd. Ingen har helt fel, och ingen har absolut helt rätt. Mina synpunkter är precis som Lars Vilks, journalisters, tidningars, muslimers och alla andra människors - helt subjektiva. Inte ett uns objektivitet finns i mina synpunkter. Jag hade dessutom tänkt publicera bilden själv, men då den inte är något jag står för så skiter jag i det. Min yttrandefrihet tycker jag visas ganska bra iomed detta inlägg.

Jag har hela livet försökt få mer än 300 kronor i månaden av mina föräldrar. Något som var stört omöjligt på grund av att de inte tyckte att jag skulle få för mycket pengar och även för att ja köper allt möjligt jox bara för att jag råkar ha pengar. Att samla ihop 1000 kronor skulle i normal takt tagit 4-5 månader, tyvärr så sparade jag aldrig pengarna utan använda allting så fort jag fick de.

Men jag hade inga problem med att pengarna tog slut, behövde jag något så bad jag bara om mer pengar. Enligt min pappa gjorde jag av med 2000-3000 kronor per månad. En summa som jag aldrig kunnat räkna ihop till, men en summa jag ändå trodde på. Så det var liksom en av anledningarna till att jag aldrig bad om barnbidragit. Inte för att jag skulle fått det!

Jaha, hur är det nu då? Jag får ju studiebidrag på cirkus 1000 kr per månad. Det kan man köpa 100 hamburgare för på McDonalds, cirka 12 påfyllningar av mobilen, ett par jeans, 2-4 t-shirts, en tjocktröja och en t-shirt, mååånga strumpor eller varför inte några DVD-filmer. Det låter som mycket, eller inte, men det viktiga är att det lät så överväldigande för mig i början. Helt otroligt, nu kan jag käka 100 hamburgare! tänkte jag innan jag fick mina första 1000 kr (pappa tjuvstartade lite som en uppvärmningen från och med juni månad).

2 veckor efter mina första 1000 kr så fick jag en hård flara av livet, nåt som kastade mig tillbaks till verkligheten. Pengarna räcker ju inte till ett skit. Jag som till och med gick med på att få 1000 kr och betala allt själv. Men redan efter några dagar hade jag 100 kronor kvar. Det är ingenting, bara 10 hamburgare! Och efter att ha tänkt er mitt ansikte efter att ha sett mitt saldo, så kan ni kanske tänka er min pappas flin. Flinet liksom bara skrek ut VAD VAR DET JAG SA!

Men trots tillbakagången och minustecknena i mitt kontoutdrag så vägra jag att erkänna mig besegrad. Augustipengarna som jag fick tog slut ännu snabbare. Jag minns att jag tog ut 100 kronor och tänkte att jag skulle ha 700 kronor kvar. Men se på fan, det stod 33 kronor på kvittot. Så samma visa! Jag i desperat behov efter pengar (jag tänkte prostitution i ett flyktigt ögonblick) och pappas vanliga flin. Men, jag klarade mig på ett sätt. Väldigt snålt, använda rabattkort på några biofilmer och inte ha råd med varken popcorn eller middag ute. Hemskt!

Häromdagen var det dags för Septemberpengarna. Tro inte att jag lärt mig min läxa, för att lära sig läxor är jag inte bra på. Redan innan jag fått pengarna så hade jag en skuld hos min syster på 250 kronor, skuld för mobilpengar hos pappa på 75 kronor och dessutom en obetald räkning på 500 kronor. Den räkningen var för en sak jag beställde när jag trodde att jag skulle ha råd, men, nej. Jag har antagligen en prick hos Skatteverket nu som kommer förfölja mig hela livet och allt för att jag inte lärt mig min läxa. Pricken kunde kanske undivikits genom att be om pengar hos pappa, men att erkänna mig besegrad vägrar jag att göra!

Så, nu sitter jag här. September har inte ens börjat, och jag har redan endast 225 kronor kvar av mina 1050 kronor. Sorligt, men sant. Fan. Skulder suger. Pengar suger. Allt suger.

Här kommer hösten. Och självklart körs det mycket Razorlight nu, i samband med kylan.
Halleluja för In the morning som är den perfekta låten för att få igång mig på morgonen.

Razorlight regerar på att sätta mig i humör för det mesta! That's all I have to say about that.

Dagens Låt: In the Morning - Razorlight

Hade lite dåligt med saker att göra när Jim kom. Så innan vi beslöt oss för att dra till Matte, så Photoshoppade jag lite. Har ett litet projekt på gång som säkert kommer ta evigheter då jag har gjort cirka 1000 solar till den, men inte blivit nöjd med någon! I alla fall, tecknade en annan bild istället. En liten äcklig kanske, men lite rolig ändå! Tänkt att användas som bakgrundsbild på datorn, superfräscht! :D



Fixar länk till en fullstor version när jag haft tid och ork att ladda upp ;)

Jag har tänkt. Tänkt så det liksom ångat om hjärnan och luktat lite bränt i rummet. Vad fan vill jag? Hur vill jag att mitt liv ska se ut när jag blir vuxen, hur kommer mitt jobb att vara, hur kommer mitt kärleksliv att vara, hur kommer min fritid vara. Och det absolut viktigaste, vad kommer få mig att vilja stiga ur sängen på mornarna?

Det är i takt med att jag blir äldre, gymnasiet nu och mina föräldrar tycker att jag ska ta mycket mer ansvar. Sköter egen ekonomi nu (som inte går så bra, ligger minus jämt) och tankarna om att jag fyller 18 år om 2 år är som små oromoln över skallen. Laga egen mat? Nej tack. Jobba hela dagarna och lägga sig tidigt? Nej tack. Men så kommer det antagligen bli.

Och det finns några nya tankar som gjort dett om möjligt ännu svårare för mig att tänka och planera. Innan hade jag ett intresse för läkarintresset, intresse för estetik och illustrationer, intresse för kameran och intresse för välgörenhet. Men på sistone så har en ny liten egenskap kommit, en som jag absolut inte behövde i detta ständiga grubbleri men som jag såklart inte bara kan skita i.

Nu för tiden, efter att jag lagt mig upprörd, ledsen eller glad så plockar jag alltid upp mobilen. Inte för att smsa, utan för att skriva. Jag har nämligen börjat få låttexter som bara ploppar upp i skallen, som jag skriver ner. Allt från skräp-rocksdängor till lite power-pop till ballader. Jag vet inte vart allt kommer ifrån, men udda är det. Så nu har jag ett intresse för musik och egenskap att skriva låtar som en till aspekt att ta hänsyn till. Det funkar liksom inte att vara läkare/fotograf/illustratör/musiker och samtidigt försöka att jobba inom Läkare utan gränser eller liknande. För att göra allt det där, komplett med en eventuell partner, familj och vänner kommer göra att jag måste göra några kloner av mig själv. Det går inte. Än.

Så jag står liksom på ruta ett. Lutar mest åt läkarhållet, för att hjälpa människor känns viktigare. Men vi får se, en lyckad musikkarriär kan ju liksom generera pengar, sånt kan lätt förstöra en människa och jag är ganska säker på att jag kommer satsa på det då. Men såklart, en läkarutbildning att falla tillbaka på är inte helt fel!

Hur som helst, en låt ska jag iallafall klara av att spela in!

Som en lite impulsblogg så vill jag nu berätta om brunt. Färgen brunt. Adjektivet brunt.
Enligt mig så är brunt den perfekta färgen!
Öh? Ursäkta mig *bitch face* Är du helt brun i huvet eller, brunt = bajs. Är det snyggt eller?
Men jag menar det, jag har i mitt liv gillat blått, blått, blått, blått, blått och cyan. Otroligt pojkigt och otroligt vanligt. Men medans man blir äldre så lär man sig att uppskatta mer aspekter, och det är brunt jag lärt mig att älska. Liksom, de första människorna var bruna. Då måste någon eventuell skapare gillat den färgen, eller så gillade helt enkelt naturen den!
Ställ dig frågan, är en solbränd (brun) kille/tjej hetare än en röd liten rackare? Trodde inte det, så brun är ju den ultimata färgen! 
*bitch face* Alltså, brunt bajs! Är du sär som inte fattar?

Jag ska förklara mig lite bättre. Det absolut skönaste materialet som finns är läder, som är brunt. Och läder är aldrig ute, det finns alltid kvar på något plagg eller accessoar. Bruna fondväggar är bland det snyggaste som finns, eftersom dekorationer och interiören i rummet kan vara nästan vad som helst men ändå se helt tokigt snyggt! Sen dessa nya skor, de bruna skorna, jag bara börjar tugga fradga så fort jag ser såna. Vill ha! Och säg inte emot om att det inte är snyggt, för ett par blåa jeans och bruna skor är liksom vägen till cool icke-brat!

Är du fortfarande inte övertygad?
Ljust brunt, så perfekt att använda till illustrationer eftersom det liksom står ut men ändå inte skär sig mot andra färger. Helt otroligt! Sen har vi vanligt brunt, som är så perfekt för plagg och annat man har på sig. Det är perfekt kontrast som passar till det mesta, och dessutom så ser det ut som mjölkchoklad! Och så har vi den mörka bruna färgen, perfekt för väggar, interiör och tröjor! Jag bara väntar intensivt på en brun TV, lite matt halvljus brun som ram på tv'n med en glasskiva bakom med blå LED ljus. Phillips, läs denna blogg och tillverka en sånhär TV i eran HDTV serie!

*lyser upp* Du har så rätt!

Nu ska ni va totalt övertygade om att brunt är bäst. Om inte, så läs denna blogg en gång till! :) Men man glömmer ju lätt, smaken är som baken. Hårig och delad!

Fotnot: Med bitch face vill jag absolut inte vara elak mot bitchar (ändelse?), de är otroligt tuffa och ganska underhållande! Stay sweat, stay gay, stay brown, stay bitch! :) Skriv ^o) på MSN för att ta er en titt.
Fotnot 2: Jag menar absolut inte att endast bitchar använder den minen. Fann inget ord, och det var faktiskt bara ett lamt försök att få er att le lite under mina tråkiga inlägg! Pluspoäng, me like!

Jävla pluggis!
Höhöhöhöhöh plugghäst, orka läsa *snor nånting*
Alltså, jävla tönt. Läsa läxan, skaffa ett liv!

Utan att låta för excentrisk eller spyframkallande nu så ser jag mig själv som en smart person. Vad är en smart person? Jag skulle säga att en smart person är en som kan uppskatta andra saker i livet än senaste Playboy eller den nya Britney Spears-parfymen. En person som kan sin sak, och kan få någorlunda bra betyg i skolan.

Min definition, som är lite vag, skapar såklart många "outsiders". Dessa outsiders kan också sorteras i grupper, de som har respekt för de smarta och andra medmänniskor, och sen så har vi de som hatar alla som är olik dem själva och självklart har de dyraste kläderna, tuffaste posen och som sitter med sin frisyr i 1 timme innan den ska lägga sig.

Den sistnämnda gruppen gör sitt bästa för att trakassera De Smarta (klart som fan de ska va tufft å va smart, me VERSALER och allt). De häver ur sig de citat som jag har skrivit högst upp och de tycker att smarta människor är samma sak som tråkiga.

Det kan inte vara längre ifrån sanningen. Alla mina kompisar är smarta, jag har liksom inte nåt plats i mitt hjärta för jobbiga äcklon. Och ja, VARENDA kompis till mig är mer eller mindre smart. Tänk då inte vafan skriver pluggisen?! för jag har så rätt så rätt. Bra betyg är inte ett måste för att vara smart, att läsa jämt betyder inte heller att man är smart, att uppskata lugna saker är inte heller nåt som betyder att man är smart. Men det otroligt finurliga i mitt kompisval är att alla är smart på ett sätt.

Matte är superklok och en riktig motpol till mig, sen har vi de dolda undercover smartisarna Nathalie och Jim. De är som små vesslor som gör sitt bästa att vara icke-smarta ibland, men det krävs bara en konversation för att inse deras intelligens. Hur många gånger har inte de varit lite mer streetsmarta och gjort smartare val än mig? Sen får man inte glömma Dana, tokigt intelligent om saker som jag inte ens förstår mig på, allt lite grunt dolt under lite softisch å allt ! ;)
Jag babblar vidare (i hopp om att nämna alla mina närmaste vänner) och går till Björn. Oso, bear, tott, krull ... Kärt barn har många namn :) I början så kanske man inte märker din styrka där intelligensen ligger, men bara man nämner ett disskussionsämne så bjuder du på ett riktigt krig som är så otroligt roligt att ha med dig, typ den enda som kan hävda sig i vissa ämnen! Jonas har en nästan likadan intelligens som Dana, bara det att Larres är lite mer ond. Eller inte lite, typ djävulens onda tvillingbror-ond! Och alltid felfria planer, bus är bäst me Jonas! Sen får jag inte glömma Sofie som är sådär helt uppenbart superintelligent, och efter en liten djupdykning så märker man typ ett hav av intelligens så det nästan svämmar över. Inte undra på att hon fortfarande står upp efter all stress hon har, jag skulle gått i fosterställning i ett hörn gråtandes medan jag mumlar Är jag försenad? om och om igen. Sist, men inte minst så har vi bajs Alexandra, hon har ett  jättefint ordförråd där hon använder ordet BAJS på lika många sätt som man kan använda ordet FUCK i engelska. Men skämt åsido så har hon en fin humor, å vet alltid vad hon ska säga. Suck, om ändå jag kunde det ^^

Men jag  vet många smarta människor som får utstå skit dag efter dag. Retade för att de är smarta av de där puckona. Kallad glåpord, i vissa fall slagna och massa andra trakasserier. Och det fåniga är att folk hellre står på de där idioternas sida än de smartas. Varför? Varför är idioterna populära? För att de skriker hora till varenda människa? God knows. Det enda som skänker lite glädje är väl att när vi smarta har bra jobb, så kanske, me lite tur, städar de där idioterna toaletterna där!

För övrigt, Välkommen Tillbaks TIll Min För Ett Tag Döda Blogg, Välkommen Till Bloggen Om Ingenting!

Blip blip blop blop osv osv!
Så beskriver jag bäst introt till dagens låt, en låt som jag ganska länge på CD men aldrig på datorn!

Den kör ganska sexigt igång me sitt halvtechno-synth intro för att sedan såklart köra igång me gitarren och resten av det som ett band bör ha.

Sen kör Brandons tuffa stämma igång med en förvånansvärt gripande text i början, om man har i åtanke det smått löjliga innehållet i låten :)

Dagens Låt: On top - The Killers

Dagens låt är en riktig skön dänga, som jag älskar. Ä L S K A R med massor av hjärtan efter. En skön melodi, kör och allt annat gör att jag tror att vem som helst kan älska den! :)

Dagens Låt: More than a feeling - Boston

Längtat ganska mycket efter skränig power pop rock ett bra tag nu. Att bara få höra en helt renodlad jänkarröst, en trummis som måste ha rökt på något och såklart en massa gitarrister. Svaret på mina böner? Sugarcult!

Och den självklara, av mig utnämnda, skönaste skränlåten måste vara Stuck in America.
Helt otroligt störande intro som man lär sig att hata men att sedan längta efter och det allvarsamma hetsskriket som alltid finns i sångarens röst tillsammans. Han liksom spottar ur sig orden så snabbt han bara kan, som att det är giftigt. I alla fall, en riktig skön rockdänga som kördes non-stop på ljudanläggningen hemma förra året. Minns du Björn? Jim?

Dagens Låt: Stuck in America - Sugarcult

Har tagit ett par foton de senaste dagarna, vissa bra och andra tveksamma kanske. I alla fall, bedömmandet tänkte jag låta betraktaren göra, så skriv gärna en kort rad om vad DU tycker om varje bild!

Jag minns det som att det var igår. Alexandra skickade When You Were Young av The Killers och genast fick jag mig en 'kär-känsla'. Så fort introt körde igång så pirra det till, det gick från öronen till hjärnan där pulsen kopplades om till alla fingrar och tår... När sedan Brandon Flowers stentuffa stämma kör igång så pirra det till i paketet till och med. Njutning på allra högsta nivå, eller musikorgasm om man vill vara lite dirty!

Nästan precis samma känsla fick jag när jag hörde Here. Satt som bäst vid datorn med MTV igång på teven. Jag vet, jag vet; "Pourab, du avskyr ju MTV!". Och det är inte så att jag har någon sorts dubbelmoral (inte mycket iaf) men det var så att MTV var enda kanalen där jag slapp någon sorts skit såsom TV-shop, Ordspel (som är djävulens påfund, sålänge djävulen har mindre IQ än en mentalt efterbliven humla) eller Våra bästa år (seriöst?!).
Så missförstå mig rätt, jag ogillar MTV, men ja hatar inte! Hårfin skillnad!

Till saken. I Like Where We Are hörde jag och smälte på direkten. Bokstavligen smälta, min hjärna blev ... eh... smält hjärna (tänk: jordgubbsglass som stått i solen lääää-eeee-hängäää) och mina armar och ben blev helt spaghettiga.
Jag satt där och tugga fradga och mina öron bara njöt av musiken. Som ett efterskalv starkare än själva jordskalvet kom refrängen och jag bara såsa ihop i datorstolen och gled ner på golvet (bildligt talat). Min absoluta favoritfras i refrängen är I miss you quite terribly. Ingen aning om varför just denna bit fastna i skallen och fick mig att dansa på rosor hela dagen men det måste vara ordet quite. Ja visst låter det extremt fånigt att älska ett så meningslöst ord som quite, men sån är jag. Jag gillar små saker som inte betyder ett jota, men vad det stärker upplevelsen!

Ser man videon kan man inte göra något annat än skratta heller, den extremt töntiga sångaren som har samma anatomi som läckerbiten Janne Långben och de mest sexigt fula brillorna jag sett på länge. Allt det älskar jag faktiskt. Kan man ha en skönare känsla, skönare stil och skönare utstrålning? Kan säga att det bara är ett fåtal artister som är bättre på det, och Hellogoodbye är definitivt med i Top 10!