Jag har nu öppnat upp portarna till en ny blogg. Jag älskar denna blogg, men känner att jag hellre vill blogga på en mer "fritt" designat ställe på egen domän. Så, besök http://blogg.pourab.se för att läsa den nya bloggen. 

Det är med detta ett hundra fjortonde inlägg som jag lägger ner denna blogg. Allt kommer finnas kvar, jag kommer kanske börja skriva igen - men just nu ser det ut som så att jag inte har någon lust att skriva mer. Bloggen var aktiv i mer än ett år, vilket jag är stolt över.

Jag har funderingar om denna bloggs vara eller icke vara. Den är nog inte världens mest uppskattade och älskade blogg, långt ifrån läsvärd, men ändock mitt förvalt under ett års tid. Jag har som några nog vet om öppnat upp en fotoblogg, ett projekt med en bild per dag i ett år. Pourab.se.

Ja, va fan håller jag på med? Alltså, mellan varven, mellan helvetet och djävulens svärmor. 

Skicka tillbaka spanska till den avlägsna plats i helvetet som den kom ifrån! Fy fan!

Ne nu jävlar. Nu får jag fan ta tag i det här ruttnande liket som jag kallar för blogg. För nog fan lever den inte längre, så nära som den är sin ettårsdag. Bara någon månad kvar, och det är redan karg höst för den. För honom. Jag vet inte om det är vädret, min känsla av att mina reflektioner är tämligen ointressanta eller kanske, kanske bara andra saker som ockuperar de hjärnceller jag tar så illa hand om.

Intet nytt på västfronten. Jag skriver denna boktitel, med en viss osäkerhet om den verkligen heter så. Hoppas den gör det. Jag lyckades få MVG på en novell som innehöll orden kuk, fitta, slida, jävel, bög med mera. Inte illa pinkat, säger jag och dunkar mig själv i ryggen. Lika bra det, något positivt vill man ju ha i livet när vädret rent ut sagt suger hästballe. Ja, jag vet att användande av svordomar visar på lite cheap stajl, men jag känner mig så jävla cheap och tacky (IB-influerad svengelska) efter all jävla skitmat jag stoppat i käften på sistone.

Beach 08 hävdar folk när de struntar i 10 kronors muffin och istället köper sig en minimal rågbrödsmacka för 50 kronor. Denna strävan för den perfekta kroppen för stranden gör folk trötta, fattiga och vissa ser faktiskt läskigt mycket ut som de i Nightmare Before Christmas. Det är då inte en komplimang, inte på något sätt! Jag då? Jag satsar inte på Beach 08. Dels för att jag saknar pengar, dels för att jag saknar styrkan. Eller, det är en sanning med modifikation. Jag har faktiskt gymkort, vilket på något sätt kanske kan översättas till kapital. Men inte då, jag tränar inte. Jag mår så bra med att vara i skolan (!), vara ute och inte göra ett dyft, plugga lite (för de femtielva prov jag har framför mig) samt äta skräp. Gott skräp.

Ja, maten jag äter. Det som kallas skräp av många människor. McDonalds är då de som fått 80% av mitt studiebidrag, minst. Deras perfekta cheeseburgare och McFlurry ger mig en total smakorgasm allt medan jag vet att en del av mina pengar går till satsningar för de behövande utomlands. Jag kan säga att jag inte bara är dumt naiv, utan att jag efter ha vägt fakta och folksägen bestämt mig för att starkt tro på McDonalds strävan att göra något för världen. Eller Sverige, men, Sverige är ju MIN värld så. Jag stödjer alltså folk som inte har det så bra utomlands genom att äta den goda maten på McDonalds, som heller itne är skräp då hamburgare i test visat sig vara nyttiga (Hurra). Så, hellre McDonalds än skitMax eller Burger King. Burger King duger väl om man är sugen på strips som smakar ägg, och liksom grillat fixar jag hemma. Max då? Fråga vem som helst om varför just Max är bäst (förutsatt att de tycker att Max är bäst), de hävdar då "Dressingen är godast där". Max har också 100% svenskt nötkött? Oj oj oj! Har de?! Jag kanske är sugen på 100% svenska tv-apparater, och 100% svenska apelsiner och varför inte 100% svensk mat. För ärligt talat, hur ofta är svensk mat god? Och vad gör 100% svenskt nötkött till ett bra argument? Jag äter hellre på McDonalds med sitt irländska kött som faktiskt kan ätas ensamt och dessutom inte smakar tryne.

Agressioner har släppts ut här. Sånt som händer då man på bloggfronten hållt sig lite i lur bakom tangentbordet. Jag har aldrig haft något att skriva om. Jag har itne något att skriva om heller, inlägget handlar ju för bövelen om 3 skilda tråkiga ämnen. Nä, nu ska jag sova lite. Får ta till tegelstenen tror jag.

Plötsligt vände jag mig. Allt bara bubblade upp, jag sa allt som jag bara drömt om att säga under flera år.

Kolla ut genom fönstret. Det är underbart soligt, fåglarna kvittrar och himlen är så (oskyldigt) blå.
Det är nog dags för sommarmusik, dags för Ted Gärdestad, Per Gessle och Gyllene Tider med flera.
På med solbrillorna, i med mp3:n som spelar sommarspellistan och bara njuta. Gör det du med, allt annat vore för fel.

Åh, fy - fan. Verkligheten som jag nämnde i förra inlägget.... Ja, den verkligheten hoppade idag på mig bakifrån, sparkade ner mig och spottade på mig innan den stolt spatserade iväg i en gångstil liknandes Fonzies. Jag upptäckte att nu, när det är bra väder, kommer mornarna vara mitt paradis. Resten kommer att suga så oftantligt hårt att jag tror att jag kommer bli ett vakuum.

Ja, jag förstod idag att jag har historieprov i övermorgon. Och då ska man ägna sin tisdag åt att plugga historia. Men, jag har såklart matte, TOK, svenska och engelska att göra till imorgon. Så, nu när allt det är gjort har jag historian kvar - men min kropp vill ha sömn. Jag vill ha sömn, men det kan jag inte unna mig. Än. På måndag har jag biologiprov, måste läsa cirka 50 sidor. Dagen efter har jag prov i Biologi A, måste läsa 99 sidor. Hurra. Men, tro fan inte att det är över. På torsdagen har jag prov i bild. Lägg där till CAS-läxa nu på torsdag, svensk- och engelskläxa nästa vecka och till på fredag, spanskprojektet och några saker till och ni förstår hur hårt verkligheten kom. Himlen föll över mig, som Obelix skulle ha uttryckt det.

Men, misströsta ej gentleman Pourab, säger jag till mig själv. Jag har alltid rasterna i solen, med en glass i handen och go vänner vid mig. För lite tid för det kanske, men hellre 5 minuters sol, glass och vänner än 0. Synd bara att resor får vänta 2-3 veckor tills jag fått andrum och kapital. Men, sånt är livet. Sånt är livet. Jag ser mest framemot tills jag är klar med allt. Everest liksom, jag kommer ha världens bästa känsla. Gud vad jag älskar verkligheten ibland.

Jag vaknar upp som en ny människa. Fan vad skönt att säga, och gud vad mycket skönare att det är sant. Det är nåt speciellt med att vakna upp klockan sex, man hör mamma göra i ordning sin frukost och genom mina svarta persienner skymtar jag det gyllene solljuset ute. Snabbt drar man ner, fixar kaffe i sin ohälsosamt stora Starbucks-kopp, är försiktig med sockermängden och går tillbaka upp till rummet. Persienner upp, in i duschen och kom ut med ett fotosug utan dess like. Så här vill jag alltid vakna!

Jag är så rackarns dålig på det här med planering. Eller att förstå vad som är bra för mig.
Skolan är bra för mig, jag måste få bra betyg. Ändå sitter jag här nu, och skriver ett bloginlägg om att jag strax ska börja plugga till kemiprovet imorgon. Men, det är nog lugnt. Jag kan nog det mesta, hoppas jag. Ändå, fasligt dåligt av mig. Huga.

Och, bara för att berätta om lite annat än min idioti, två tröjor som strax ska beställas (pappa måste betala, och paypal är sega.....). Tänkte först bara köpa en Shins-tröja, och jag hitta den perfekta som har en igelkott på bröstet (!). Jag fann av ren tur en tröja med Walter på, som jag bara måste ha. Ni vet, Walter från The Big Lebowski. Walter Schoblak, eller nåt. En riktigt häftig tröja, där det står I don't roll on shabbas. Så legen... wait for it... wait... DARY!

Det är ganska kul att växa upp, faktiskt. Men, det betyder ju inte att man ska bli den sorts äldre som man som liten avskydde. Kommer ni ihåg? När man var en sisådär åtta år, fy vad man inte förstod vuxna. Hur kunde de inte uppskatta tecknat? Hur kunde de inte tycka att gunga var det roligaste på jorden, och varför skulle de jobba? Som liten förstod jag heller inte att jag skulle dö någon gång. Det var liksom så enkelt, alla kommer dö i världen (för så är det ju) förutom jag och min familj. Vi ska leva i tusentals år. Snacka om braksmäll när den bubblan sprack.

Nu är det så att jag delvis blivit den sortens vuxen jag hatade som åttaåring. Jag tittar inte på tecknat. Jag skrattar hånfullt åt personer som spenderar sin tid med att titta på japanskt tecknade serier på sina datorer. Jag brukar tänka för mig själv hur dryga småbarn är. Jag tänker på den totala hjärndödhet som måste finnas i små pojkar, eftersom de i timmar leker med sina legobitar, eller varför inte småflickor och sina dockor. Döm mig inte, jag är medvetet sexistisk här då tjejer också leker med legobitar, och killar leker med dockor... Eller actionfigurer det så häftigt kallas. Men, ja, det blev lite sexistiskt först, och det tycker jag att jag ska få vara. Väldigt drygt att vara sådär neutral hela tiden, alla har rätt och alla har fel - håll dig där i mitten i ingemansland.

Konstigt nog har den där barnsligheten kommit tillbaka, sådär lagom till andra året i gymnasiet. Jag ser ett träd, och måste klättra i det. Jag går runt och tänker på en smaskig glass hela dagen. Idag kombinerade jag de, klättrade i träd med en Magnum mandel i handen. Jag måste svinga mig i trädet när jag ska ner. Jag är sådär dumkaxig också mot auktoriteter, och min förmåga att alltid tajma mina kommenterarer fel är mer påvislig än förut. Som idag, när en karl spydde i klassrummet. Jag hörde bara plaskljudet från längst bak i klassen, rent instinktivt utbrister jag i ett :"Vem fan pissar där bak" och möts av tio stränga blickar när jag vänder mig om. Tio blickar som säger:"Pourab, snälla tänk, var tyst nu dummerjöns!" Och nog blev jag tyst, för ett kort tag.

På bussen ska man ju sitta sådär coolt, ni vet. Vi killar sitter tillbakalutat, gärna händerna lite lagom coolt lagda och tittar ut genom fönstret. Fötterna ska helst vara på sätena mitt emot, eller helt enkelt bara var i luften. Normal, ergonomisk sittställning är ju det fjantigaste som finns. Tjejers coola sittställningar har ej studerats, och kan därför inte kommenteras här. Jag har själv följt den. Känt mig som världens största nörd med stort N inombords, men nog fan suttit sådär tillbakalutat, blicken ut genom fönstret, mp3 i öronen (eller ännu bättre, snacka lite häfigt segt i telefonen) och fötterna uppe i luften på ett eller annat sätt. Under hela resan, där jag sitter helt "avslappnat" känner jag smärten i benen och ryggslutet, tråkigheten och bara den allmänna obekvämheten. Det suger att vara häftig. Jag minns mig som liten, jag sprang där i det som mamma plockat fram och sket totalt i vart det gick hål i kläderna. Jag satt precis som jag ville i bussen, och sa precis det jag ville säga. Så... vart vill jag komma? Jo, jag sitter precis som jag vill nu i bussen. Sådär fult normalt. Tokstirrar på alla intressanta människor, ryggen lite lunkigt framåt lutat och jackan ser ut som att jag är gravid (vilket är helt oacceptabelt som cooling). Munnen får gärna stå öppen, jag märker den inte. Musiken flödar, jag känner mig kreativ och det bästa av allt, jag känner mig glad.

Jag har brutit mig loss ur den förbannade cellen som är Uppväxten. Jag är ganska sugen på Bolibompa, jag vill skratta, men det är tyvärr slut. Men, imorgon blir det trädklättring, glass och en massa annat. Kom dock ihåg, att jag antagligen kommer bli helt normalt ansträngt häftig igen snart, då jag har en stark misstanke om att detta är en femtonårskris. Vilket är ganska sorgligt. Jag hoppas det är en såndär kris, för, inte imponerar man på folk i verkliga livet när man beter sig som den bästa (eller sämsta, beroende på hur man ser det) ungen på dagis. Jag kommer säkert få en massa skit, men med trädklättringen, glassen, busen, skratten och det barnvänliga språket har jag roligt igen. Riktigt roligt, var dag är en fröjd och jag hoppas att mitt glädjeinlägg ger dig läsare en liten, liten antydan till ett försök till att dra på smilbanden.

Kom även ihåg, att mina osammanhängande bloggar även är ett utlopp för den skrivenergi jag laddar upp under en dag i fingrarna. Pust.

Det är förvånansvärt vad lite det krävs för att känna sig levande. Ja, jag är medveten om att jag lever, men den där känslan av liksom få en smäll i ansiktet. Nu är det inte så att en smäll är det sättet man bör känna livet på, utan det sätt jag känt mig levande på har varit en stor varm krav av Livet.

I ens liv behövs det lite krydda, det går inte att varje dag gå upp i ottan och gå till skolan. Komma hem och sedan inte göra så mycket nyttigt. Man tycker att man går ur de gamla inkörda hjulspåren genom att sova tokigt mycket under lovet, bara för att sedan ta det lugnt majoritete n av dagarna. Men, mina damer och herrar. Jag har känt på livet, och det är ljuvt. Jag ska ut där, jag ska stå i fören och känna håret fladdra i vinden och måsarnas skit på huvudet. Jag har nämnt det förut, och jag gör det igen - livet är skitigt och underbart!

Ja, mitt lilla äventyr bestod av att på förmiddagen hux flux åka ner till Stockholm, där jag köpte en jacka. Samtidigt har jag bara släppt lös, och hade en seg och kvav men ändå väldigt rolig bussresa till Stockholm. Fast, vi lärde oss av misstaget och tog det billigare tåget sen.

Jag har även gett upp lögner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i de, men vita lögner drog jag ibland, och även riktiga lögner maskerade som vita lögner. Men det är över. Jag säger det jag har i skallen, och får stå redo för att få käken knäckt. Jag vet att jag inte får dumma tankar, och jag kan uppskatta det mesta - så tro inte att mitt sanningsfulla jag är en stor idiot. Jag struntade i lögnen om min ålder på tåget med vuxenbiljett, utan talade instinktivt sanningen om att jag faktiskt var 16 (och inte 15). Min ärlighet uppskattades, och Jim och jag fick åka vidare. Det är en skön känsla, att alltid tala sanning. Jag kan säga om ett ämne är sjukt ointressant, jag kan berätta allt och det känns så skönt. Som att en tung sten lyfts från mitt bröst för att vara lite klyschig, jag liksom - känner mig glad jämt. Ärligheten gäller mot mig själv också, folk i min närhet som inte får mig att må positivt, får sparken. Hej då, sura ner din omgivning någon annanstans. Även här får jag säga att jag inte kastar bort folk med problem, utan bara pessimister!

Även svordomar har jag hunnit ge upp. Visst visst, de är ett utryckssätt. Men jag gillar inte att använda de, det känns så dumt när man vet innebörden. Det enda ord som får småttingar att hålla för öronen, som fortfarande finns kvar i mitt aktiva vokabulär är ordet fan. Jävla, cp, fitta, kuk, miffo, bög och andra obskyra ord som egentligen inte bör användas av någon som skällsord är nu obrukliga. Jag använder de inte. Även användandet av fan ska avvecklas, tro mig, ett tal utan svordomar är mycket vackrare, seriösare, intressantare, coolare och skönare. Svordomar är väldigt pasé.

Så mitt råd är, var spontan, lev livet, svär inte och var ärlig. Ett minst sagt udda recept på välmående, men nog tusan funkar det för mig. För övrigt är 'tusan' ett ypperligt utrycksord! God natt, go vänner.

Fy fan vad awsome! Eller, legendary? Maratontittat på serien How I met your mother, och jag har inte garvat så sedan Scrubs slutade sända. Sjukt kul! Barney är min nya idol, jag vill vara som honom. Nästan. Han har kostym, för det är det som får "the awsome guy" att stå ut från singelmängden. Suit up! Sedan, ska man ju alltid kunna ragga på vad som helst, och monogami är inget för honom. Det låter hemskt, och är egentligen inte hur jag vill leva mitt liv, men jag kan ändå inte undgå att se upp till honom. Barney!

Dessutom har awsome, awsomer, legen... wait for it.. DARY, suit up med flera etsat sig in i mitt aktiva vokabulär. Så tokigt coolt! Speciellt i IB-kretsar, och alla vet ju att det som är häftigt där, är häftigt överallt. Dessutom, varför är ordet 'häftigt' så ohäftigt? :/

Juno ska jag se på imorgon, på bio. Ska bli kul. Dessutom, alla som inte sett filmen än bör se den ögonaböj. Jag har ju nu sett filmen fem gånger, vilket är 3 gånger fler än en bra film. Så, ja, Juno är en underbar film.


Barney Stinton i serien How I met your mother. Legen... wait for it.. wait.. DARY!

Forrest, jag älskar dig. Med dig, känns allting så rätt.

Vilken "ramla-ner-för-trappan"-dag det har varit idag. Liksom, den smärtade, sög lite, men samtidigt kunde jag skratta åt den. För jag skadades inte allvarligt.


Dagens första "jag vill gå hem och lägga mig" var på morgonlabblektionen. Jag är i gruppen som inte har sovmorgon. Min lärare frågar om någon frivillig vill byta till den andra, och jag ropar mitt namn högt. Eller, var det "ja" jag ropade. Skit samma, så, jag blev överflyttad. Vad jag hade missat var att gruppernas tidsplatser hade bytts, så jag var alltså i den nya sovmorgonsgruppen först, i ca 10 minuter av lektionen. Innan jag bytte grupp, och åter förlora den. Jag fick inte ändra mig heller. S K I T.

Vad händer sen då? Ehm..... Jo, en kort labbrapport tog oturligen 50 minuter att skriva, vilket medförde att jag fick noll bildprojektstid, alltså - jag har inget material att presentera på torsdag. FAN.

Spanska. Jag och Prabash snackar om att köpa mammor (helt normalt!), och jag ska säga det på spanska. Stammar fram "Voy a comer tu madre", vilket jag först efter kom på betydde "Jag ska äta din mamma", något som kan tolkas snuskigt... Prabash sa :"motherf....." och jag sprang för liiiiivet. Genom halva skolan, och sedan uppför trapporna till biologi-institutionen. Väl uppe sa jag :"hur nödvändigt var det att komma hela vägen hit?" Han var för andfådd för att smälla till mig, så vi började gå tillbaka mot spanskan. Vår lärare som gått för att kopiera ser oss och harklar sig. Prabash ber om ursäkt o springer de sista 20 metrarna till lektionen. Men jag får syn på Madelene o snackar kort, och märker sedan att min lärare fånstirrar - med ett surt ansiktsuttryck. Efter spanskrasten, snackar läraren lite om häftet. Jag som arbetar för fullt (!) lyssnar inte, utan har mp3 i ena örat och lyssnar på Prabash o Andreas med det andra. Men, nej då, aldrig får man ro. Min lärare rusar fram till mig. Skriker mig rätt i ansiktet om jag vet vad jag ska göra, vilket jag inte var helt hundra på. Hon skriker på mig för att jag pratat, samtidigt som hon underligt nog sliter sönder mitt häfte för att visa vilken sida jag ska läsa på. (Förstasidan, duh). Jag ser i ögonvrån att Andreas tokskrattar, men täcker över ansiktet med ett papper. Men hans skrattljud misstar jag inte, utan jag börjar asgarva rätt i ansiktet på min lärare. Inte bra. Att jag dessutom behövde gå 10 minuter tidigare... gjorde inte relationen bättre. Aj då..

Jobbintervju, McDonalds, sedan. Gick hyffsat........ Jag verkade dock okvalificerad för ett jobb på McDonalds, vilket faktiskt gav mitt självförtroende en törn...

Istället för att skita i extrabiologin, tänkte jag vara en bra elev och faktiskt gå på lektionen trots att jag missat halva tack vare intervjun. Vad jag inte kom ihåg var att vi skulle ha presentation, jag skulle ha om eukaryota celler. Fy fan.... Lite improv, lite snille, och mycket sista-minuten läsning räddade dock mig... faktiskt.

Vänta på buss i 20 minuter i kylan, med död telefon var inte så kul heller. Tur att himlen var allt bra vacker idag... nu är det diktskrivning som gäller! Ganska kul hur min dikt alltid byter ämne till kärlek, från mat som är ämnet min lärare tilldelade mig. I like luuv!

Jag tycker att alla som tycker om mig på något sätt, alltså, liksom tycker att jag en helt okej människa bör gå in på www.twitter.com och registrera sig. Sök efter "pourab" och lägg till mig, vips får ni reda på exakt vad jag gör, och jag får veta vad DU gör. Kom igen! Registrera, det måste smitta lite! :)

One Tree Hill är en ungdomsserie som nu är inne på sin femte säsong i Sverige (och USA). Jag har alltid varit först i ledet bland de som kallat den för en skitserie, mobbat den för att sakna intressant story då personerna i serien verkar tro att deras skolår är deras viktigaste. Why the hell not? Jag har ofta hävdat att OC är en fjollserie, med taskiga skådisar - men likt förbannat vet jag exakt vad som hänt i serien och faktiskt kunna säga att jag sett de allra flesta avsnitten.

Samma sak gäller för One Tree Hill. Oavsett hur mycket jag häver ur mig framför folk om att jag ogillar serier som denna, vet jag ändå allt som hänt i Lucas, Nathans, Peytons, Brookes och de andras liv. Jag vet att Dan dödade sin bror och jag vet exakt hur komplicerad Brookes och Peytons vänskap har varit, eftersom både haft relationer med Lucas. Hur fan kan jag veta det. Jo, tv-tittare som jag är så ser jag påp 99% av allt som sänds. Grejen är att jag fastnar framför mycket. Jag ser kvalitéer som andra inte ser, jag känner ett behov av att få veta mer. Många personer som avfärdar ungdomsserier som skit är så kallade proffs. De har "bra" smak. Jag håller med, nog fan har de en bra jävla smak. Men de är för tusan 20-30 år. De har en sambo, säkert en unge i någon vrå. Efter att ha lagt ungen sätter de sig ner och tittar på det de ska kritisera. Efter att ha hört en dryg skitunge gnälla och skrika i flera timmar, samtidigt som ungfan nog har ställt till med en massa stök (och kritikern har städat) så vill man säkert ha 100% underhållning av saker som intresserar en själv. Jag tror inte att en medelålders man/kvinna, med knaper ekonomi och barn bryr sig nämnvärt om vad 16-åringar tycker om varandra och det stora händelser som sker i ett ungt liv.

Jag gör det däremot. Det är oerhört spännande. Det är skitcoolt att Nathan är gift. Ja, iaf, i säsong 5 av One Tree Hill har det gått 4 år sedan säsong 4. Nathan är nästan helt förlamad efter en fight, och har därför fått ge upp sin basketdröm. Han har problem i äktenskapet, vilket hans fyra-åriga son märker. Peyton och Brooke har framgångsrika liv, men känner att något fattas. De flyttar tillbaka till Tree Hill. Och grejen är att jag finner det jävligt intressant. Jag missade tyvärr säsongspremiären på kanal 5 idag, men jag prickar nog in reprisen. Sen blir det att bara njuta av det intressanta som händer i misslyckade människoliv, jag kommer sitta i soffan och vara glad åt att det inte händer mig. Och, det faktum att Peyton är sjukt snygg gör det hela inte till en sämre tv-upplevelse. Det var min biktning, vad sitter du inne med?

Jag är trött. Riktigt trött, mina ögonlock känns tunga och min hjärna känns som mald kompost. Ändå kan jag inte sova, mina tankar låter mig inte göra det. Vilket suger. Jag har ändå min musik, som jag så ofta proklamerar min stora kärlek för. Men, allt jämt som stressen ökar, bröstet känns nedtyngt och allt känns hopplöst usel så förlorar jag viljan till att lyssna på symfonisk musik. Ni vet, symfoni, flera ljud. Jag klarar inte det, det gör tyvärr att varenda band inklusive The Killers saknas i min nuvarande spellista, som passande nog kallas Sköna Låtar.

De som flyttat in i min spellista är istället Kamya Dawson, Belle & Sebastian, The Moldy Peaches och Matt Nathanson. Killers finns endast representerade med låten Romeo and Juliet, som egentligen är en Dire Straits-låt. Det är något med dessa ovan nämnda artister, de behöver inte 4 personer för sin musik. De tar en gitarr, kompar och sjunger. Rösterna är inte miljonsäljare där man förundras över hur perfekt den är. Jag tänker istället på hur mänsklig rösten är, hur den som sjunger låter som vilken medmänniska som helst - och där, på något sätt förs musiken in i mitt hjärta och mitt sinne förlorar sig i den enkla musiken. Plötsligt finns ingen stress, ingen nertyngdhet och hopplöshet - jag känner mig mer levande än någonsin. Jag känner att jag är här. Jag är nu. Jag är existensen glorifierad i den mänskliga hjärnans allra skarpaste sinne, jag vet att jag finns.

Mina tankar förs iväg, men på något sätt känner jag hur mina tankar försiktigt vandrar över pannan, jag ser hur naturen runt om mig ler och jag misstar mitt hjärta för ett värmeljus. Jag känner mig helt varm. Men min själv-realisering slutar inte där, jag känner mitt hjärtas värme som något obekvämt. Hur är inte det? Att tycka att beviset på att man lever, och anledningen till att man känner sig levande och relevant, egentligen också är en orsak till obekvämhet. Jag ser det jag gör, är jag verkligen den människa jag vill vara. Är jag den människa du vill att jag ska vara? Jag kan tyvärr inte vara något annat än en total idiot, som inte tänker före munnen öppnas, inte är sen med sanningen och verkligen inte kan använda språket på rätt sätt.

Min jakt på denna känsla är något som bara är i sin vagga. Jag har egentligen inte ens kommit igång, jag ser framför mig hur min framtids stig sakta men säkert klarnar upp, och den tjocka dimman som länge omgett den skingrar sig. Jag ser vägen. Jag ser åskådarna, vissa närmare än andra. Det fanns åskådare förut också, den enda skillnaden är att nu är jag älskad av alla. Och, alla är älskade av mig. Det är sant, med ett hjärta som bultar, ett hjärta som känns genom tröjan, ett hjärta som slår så starkt att jag har en puls i hälen, det hjärtat har plats för väldigt mycket. Och är det något jag vill fylla mitt hjärta med, så är det kärlek.

Här sitter jag i ett drömlikt sinnestillstånd. Jag ser mitt rum just nu, det är ganska mörkt då en ensam liten bordslampa får slita med att försöka lysa upp mitt rum. Jag ser mitt täcke, för sängen är där jag sitter, det är blått. Lite drömlikt blått. Länge bort ser det montont ut, bara mina gitarrer som sticker ut egentligen. Men det beror nog mer på att de är närmare mig. Min spanskboks röda pärm sticker i ögonen, likadant gör min tv:s röda lampa. Det är något med rött och smärta. Det är något med ens hjärna och smärta.

Jag mår bra, faktiskt. Jag har haft mycket att göra som jag struntat i att göra. Jag har haft mycket jag inte borde göra, som jag gjort. Jag har tänkt börja på många saker, men inte hunnit med en enda. Jag har tänkt att använda mina lediga timmar till vettiga saker. Och det kan jag säga att jag gjort. Jag har inte gjort någonting, utan bara kontemplerat olika saker som likt ogräs växer upp här och var i min hjärna. Det är tid väl spenderat, tycker jag - är ett liv som inte är studerat, värt att leva. Eller, är ett liv som är studerat värt att leva. Jag låter den frågan vara obesvarad, då mitt egna svar på frågan varierar vid olika tidpunkter. Det kanske är ett bevis på att det inte är den rätta frågan. Är ett medvetet liv värt att leva? På den fråga kan jag svara ja, det tycker jag. Om jag inte fick tänka över mitt liv, vore det ingenting att ha. Jag tror inte att jag gör någon större nytta i folks liv, jag tror att jag gör en stor nytta i mitt egna liv. Jag tror att alla de människor jag känner gör en stor nytta i sina liv. Vissa är i en svacka i livet, det kan anses vara ett miserabelt liv. Och det är det ju, men betyder det att det inte är värt att leva?

Låt oss vända på det hela. Det finns meningar som ett bra liv, och ett dåligt liv. Vad är ett bra respektive dåligt liv? Om jag är en miljonär, med en vacker fru och två barn - lever jag då ett bra liv? Om jag bor i ett land utanför Europa, sysselsätter mig som en fotograf som om kvällarna sitter vid puben, och om nätterna tumlar runt i sänghalmen bara för att vakna rånad - lever denne person ett dålig liv? Jag säger tvärtom, jag vill till exempel inte leva ett miljonärsliv med en vacker, perfekt fru och två barn. En pojke och en flicka. Det är inte lycka för mig.

Jag vill känna. Jag vill kunna känna min smärta, jag vill känna smaken av blod i munnen, smärtan i magen, hjärtat som slår, hjärnan som värker, höra ljud, känna närhet och känna lukten av hennes hår. Jag vill uppleva allt detta, jag vill inte ha någon mellanhand. Jag vill inte känna mig filtrerad, jag vill inte känna hälften av smärtan. Jag vill inte få smärtan lindrad innan jag fått den. Jag vill få den, rakt i ansiktet. Jag vill känna, jag vill leva. Det är livet för mig.