Kolla ut genom fönstret. Det är underbart soligt, fåglarna kvittrar och himlen är så (oskyldigt) blå.
Det är nog dags för sommarmusik, dags för Ted Gärdestad, Per Gessle och Gyllene Tider med flera.
På med solbrillorna, i med mp3:n som spelar sommarspellistan och bara njuta. Gör det du med, allt annat vore för fel.

Åh, fy - fan. Verkligheten som jag nämnde i förra inlägget.... Ja, den verkligheten hoppade idag på mig bakifrån, sparkade ner mig och spottade på mig innan den stolt spatserade iväg i en gångstil liknandes Fonzies. Jag upptäckte att nu, när det är bra väder, kommer mornarna vara mitt paradis. Resten kommer att suga så oftantligt hårt att jag tror att jag kommer bli ett vakuum.

Ja, jag förstod idag att jag har historieprov i övermorgon. Och då ska man ägna sin tisdag åt att plugga historia. Men, jag har såklart matte, TOK, svenska och engelska att göra till imorgon. Så, nu när allt det är gjort har jag historian kvar - men min kropp vill ha sömn. Jag vill ha sömn, men det kan jag inte unna mig. Än. På måndag har jag biologiprov, måste läsa cirka 50 sidor. Dagen efter har jag prov i Biologi A, måste läsa 99 sidor. Hurra. Men, tro fan inte att det är över. På torsdagen har jag prov i bild. Lägg där till CAS-läxa nu på torsdag, svensk- och engelskläxa nästa vecka och till på fredag, spanskprojektet och några saker till och ni förstår hur hårt verkligheten kom. Himlen föll över mig, som Obelix skulle ha uttryckt det.

Men, misströsta ej gentleman Pourab, säger jag till mig själv. Jag har alltid rasterna i solen, med en glass i handen och go vänner vid mig. För lite tid för det kanske, men hellre 5 minuters sol, glass och vänner än 0. Synd bara att resor får vänta 2-3 veckor tills jag fått andrum och kapital. Men, sånt är livet. Sånt är livet. Jag ser mest framemot tills jag är klar med allt. Everest liksom, jag kommer ha världens bästa känsla. Gud vad jag älskar verkligheten ibland.

Jag vaknar upp som en ny människa. Fan vad skönt att säga, och gud vad mycket skönare att det är sant. Det är nåt speciellt med att vakna upp klockan sex, man hör mamma göra i ordning sin frukost och genom mina svarta persienner skymtar jag det gyllene solljuset ute. Snabbt drar man ner, fixar kaffe i sin ohälsosamt stora Starbucks-kopp, är försiktig med sockermängden och går tillbaka upp till rummet. Persienner upp, in i duschen och kom ut med ett fotosug utan dess like. Så här vill jag alltid vakna!

Jag är så rackarns dålig på det här med planering. Eller att förstå vad som är bra för mig.
Skolan är bra för mig, jag måste få bra betyg. Ändå sitter jag här nu, och skriver ett bloginlägg om att jag strax ska börja plugga till kemiprovet imorgon. Men, det är nog lugnt. Jag kan nog det mesta, hoppas jag. Ändå, fasligt dåligt av mig. Huga.

Och, bara för att berätta om lite annat än min idioti, två tröjor som strax ska beställas (pappa måste betala, och paypal är sega.....). Tänkte först bara köpa en Shins-tröja, och jag hitta den perfekta som har en igelkott på bröstet (!). Jag fann av ren tur en tröja med Walter på, som jag bara måste ha. Ni vet, Walter från The Big Lebowski. Walter Schoblak, eller nåt. En riktigt häftig tröja, där det står I don't roll on shabbas. Så legen... wait for it... wait... DARY!

Det är ganska kul att växa upp, faktiskt. Men, det betyder ju inte att man ska bli den sorts äldre som man som liten avskydde. Kommer ni ihåg? När man var en sisådär åtta år, fy vad man inte förstod vuxna. Hur kunde de inte uppskatta tecknat? Hur kunde de inte tycka att gunga var det roligaste på jorden, och varför skulle de jobba? Som liten förstod jag heller inte att jag skulle dö någon gång. Det var liksom så enkelt, alla kommer dö i världen (för så är det ju) förutom jag och min familj. Vi ska leva i tusentals år. Snacka om braksmäll när den bubblan sprack.

Nu är det så att jag delvis blivit den sortens vuxen jag hatade som åttaåring. Jag tittar inte på tecknat. Jag skrattar hånfullt åt personer som spenderar sin tid med att titta på japanskt tecknade serier på sina datorer. Jag brukar tänka för mig själv hur dryga småbarn är. Jag tänker på den totala hjärndödhet som måste finnas i små pojkar, eftersom de i timmar leker med sina legobitar, eller varför inte småflickor och sina dockor. Döm mig inte, jag är medvetet sexistisk här då tjejer också leker med legobitar, och killar leker med dockor... Eller actionfigurer det så häftigt kallas. Men, ja, det blev lite sexistiskt först, och det tycker jag att jag ska få vara. Väldigt drygt att vara sådär neutral hela tiden, alla har rätt och alla har fel - håll dig där i mitten i ingemansland.

Konstigt nog har den där barnsligheten kommit tillbaka, sådär lagom till andra året i gymnasiet. Jag ser ett träd, och måste klättra i det. Jag går runt och tänker på en smaskig glass hela dagen. Idag kombinerade jag de, klättrade i träd med en Magnum mandel i handen. Jag måste svinga mig i trädet när jag ska ner. Jag är sådär dumkaxig också mot auktoriteter, och min förmåga att alltid tajma mina kommenterarer fel är mer påvislig än förut. Som idag, när en karl spydde i klassrummet. Jag hörde bara plaskljudet från längst bak i klassen, rent instinktivt utbrister jag i ett :"Vem fan pissar där bak" och möts av tio stränga blickar när jag vänder mig om. Tio blickar som säger:"Pourab, snälla tänk, var tyst nu dummerjöns!" Och nog blev jag tyst, för ett kort tag.

På bussen ska man ju sitta sådär coolt, ni vet. Vi killar sitter tillbakalutat, gärna händerna lite lagom coolt lagda och tittar ut genom fönstret. Fötterna ska helst vara på sätena mitt emot, eller helt enkelt bara var i luften. Normal, ergonomisk sittställning är ju det fjantigaste som finns. Tjejers coola sittställningar har ej studerats, och kan därför inte kommenteras här. Jag har själv följt den. Känt mig som världens största nörd med stort N inombords, men nog fan suttit sådär tillbakalutat, blicken ut genom fönstret, mp3 i öronen (eller ännu bättre, snacka lite häfigt segt i telefonen) och fötterna uppe i luften på ett eller annat sätt. Under hela resan, där jag sitter helt "avslappnat" känner jag smärten i benen och ryggslutet, tråkigheten och bara den allmänna obekvämheten. Det suger att vara häftig. Jag minns mig som liten, jag sprang där i det som mamma plockat fram och sket totalt i vart det gick hål i kläderna. Jag satt precis som jag ville i bussen, och sa precis det jag ville säga. Så... vart vill jag komma? Jo, jag sitter precis som jag vill nu i bussen. Sådär fult normalt. Tokstirrar på alla intressanta människor, ryggen lite lunkigt framåt lutat och jackan ser ut som att jag är gravid (vilket är helt oacceptabelt som cooling). Munnen får gärna stå öppen, jag märker den inte. Musiken flödar, jag känner mig kreativ och det bästa av allt, jag känner mig glad.

Jag har brutit mig loss ur den förbannade cellen som är Uppväxten. Jag är ganska sugen på Bolibompa, jag vill skratta, men det är tyvärr slut. Men, imorgon blir det trädklättring, glass och en massa annat. Kom dock ihåg, att jag antagligen kommer bli helt normalt ansträngt häftig igen snart, då jag har en stark misstanke om att detta är en femtonårskris. Vilket är ganska sorgligt. Jag hoppas det är en såndär kris, för, inte imponerar man på folk i verkliga livet när man beter sig som den bästa (eller sämsta, beroende på hur man ser det) ungen på dagis. Jag kommer säkert få en massa skit, men med trädklättringen, glassen, busen, skratten och det barnvänliga språket har jag roligt igen. Riktigt roligt, var dag är en fröjd och jag hoppas att mitt glädjeinlägg ger dig läsare en liten, liten antydan till ett försök till att dra på smilbanden.

Kom även ihåg, att mina osammanhängande bloggar även är ett utlopp för den skrivenergi jag laddar upp under en dag i fingrarna. Pust.

Det är förvånansvärt vad lite det krävs för att känna sig levande. Ja, jag är medveten om att jag lever, men den där känslan av liksom få en smäll i ansiktet. Nu är det inte så att en smäll är det sättet man bör känna livet på, utan det sätt jag känt mig levande på har varit en stor varm krav av Livet.

I ens liv behövs det lite krydda, det går inte att varje dag gå upp i ottan och gå till skolan. Komma hem och sedan inte göra så mycket nyttigt. Man tycker att man går ur de gamla inkörda hjulspåren genom att sova tokigt mycket under lovet, bara för att sedan ta det lugnt majoritete n av dagarna. Men, mina damer och herrar. Jag har känt på livet, och det är ljuvt. Jag ska ut där, jag ska stå i fören och känna håret fladdra i vinden och måsarnas skit på huvudet. Jag har nämnt det förut, och jag gör det igen - livet är skitigt och underbart!

Ja, mitt lilla äventyr bestod av att på förmiddagen hux flux åka ner till Stockholm, där jag köpte en jacka. Samtidigt har jag bara släppt lös, och hade en seg och kvav men ändå väldigt rolig bussresa till Stockholm. Fast, vi lärde oss av misstaget och tog det billigare tåget sen.

Jag har även gett upp lögner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i de, men vita lögner drog jag ibland, och även riktiga lögner maskerade som vita lögner. Men det är över. Jag säger det jag har i skallen, och får stå redo för att få käken knäckt. Jag vet att jag inte får dumma tankar, och jag kan uppskatta det mesta - så tro inte att mitt sanningsfulla jag är en stor idiot. Jag struntade i lögnen om min ålder på tåget med vuxenbiljett, utan talade instinktivt sanningen om att jag faktiskt var 16 (och inte 15). Min ärlighet uppskattades, och Jim och jag fick åka vidare. Det är en skön känsla, att alltid tala sanning. Jag kan säga om ett ämne är sjukt ointressant, jag kan berätta allt och det känns så skönt. Som att en tung sten lyfts från mitt bröst för att vara lite klyschig, jag liksom - känner mig glad jämt. Ärligheten gäller mot mig själv också, folk i min närhet som inte får mig att må positivt, får sparken. Hej då, sura ner din omgivning någon annanstans. Även här får jag säga att jag inte kastar bort folk med problem, utan bara pessimister!

Även svordomar har jag hunnit ge upp. Visst visst, de är ett utryckssätt. Men jag gillar inte att använda de, det känns så dumt när man vet innebörden. Det enda ord som får småttingar att hålla för öronen, som fortfarande finns kvar i mitt aktiva vokabulär är ordet fan. Jävla, cp, fitta, kuk, miffo, bög och andra obskyra ord som egentligen inte bör användas av någon som skällsord är nu obrukliga. Jag använder de inte. Även användandet av fan ska avvecklas, tro mig, ett tal utan svordomar är mycket vackrare, seriösare, intressantare, coolare och skönare. Svordomar är väldigt pasé.

Så mitt råd är, var spontan, lev livet, svär inte och var ärlig. Ett minst sagt udda recept på välmående, men nog tusan funkar det för mig. För övrigt är 'tusan' ett ypperligt utrycksord! God natt, go vänner.