Jag kan faktiskt rekommendera balett, i alla fall Romeo och Julia. Jag ska faktiskt ta och berätta lite mer om vad som hände.

Vi skulle sluta vår svensklektion klockan 15.40 och planen var att ta tåget 16.39. Tyvärr så hade Sven the Man (IB-chefen) och Mikael (rätt och slätt) beslutat sig för att ha infomöte för IBare, vilket gjorde att vi fick sita på det till klockan 16.45. Planen var alltså ändrad, och jag och Joel beslöt oss för att ta tåget klockan 17.10. Vi sega tyvärr lite, vilket resulterade i att jag, Joel, Carolina, Kristina, Mimmi, Natalie, Klara och Aya (Natalie och Mimmi hade högklackat) fick rusa hela vägen till stationen medans det snöa. Jättekul att springa en dryg kilometer, men vi stod pall och kom i tid! :) I stockholm så irra vi omkring i jakt efter ett matställe, efter många om och men hamnade vi inne på kófi (typ) och åt där. Sen till Operan där vi hade skoj, tyvärr så kom Joel och Natalie (m fl) försent till andra akten så de fick stå utanför och glo. Efter baletten hade vi en skojsig tågresa hem, tillsammans med Prabash och Madelene och många fler! :)

Jag bjuder på bilder!

Men, i helgen var jag ute igen! De flesta har sett de, men min fotoälskare Sofie har jag tyvärr inte lyckats få kontakt med (dvs jag är alltför ofta inte vid datorn) så jag lägger upp de här. För allmän beskådning, för det finns säkert fler än Sofie som inte sett de. Men ni är inte lika viktiga... närå!

I alla fall så blev det tre foton som blev lyckade, dock så måste jag säga att dessa inte alls är i klass om tidigare, tycker jag åtminstone!

Tre foton: (Och en illustration jag hann med):

Playground Chains

Fly me to the moon (Japp, jag anspelar på guden Frank Sinatra)

Aile

Desktop Apple

Sådär :) 

Denna helg har spenderats med att glo på första säsongen av Dexter, 12 otroligt välspenderade timmar må jag säga. Planen var att kolla igenom säsongen på en månad, men, med faktum att jag struntade totalt i att plugga till fysikprovet visar att Dexter är så jävla bra som en serie kan vara.

Dexter, ett mordfall tar liksom en hel säsong att lösa, utan att bli seg. Mot slutet kommer en oväntad vändning som får en att verkligen sukta efter mer. Michael Hall som spelar Dexter, gör det helt otroligt bra. Denna emotionellt störda man, som inte har några känslor, som mördar mördare men även jobbar som blodexpert hos polisen. Denna karl som har en flickvän, men ogillar sex. Dexter är även pedant, och alla dessa saker replikerar Hall så otroligt bra, inte för ens en sekund tvivlar man på karaktären Dexters trovärdighet. 

Kort och gott, Dexter äger!

I alla fall, jag väntade så klart på skivan, för är men ett fan av något så tycker jag att man ska köpa musiken. Men det är ju min ringa åsikt! Hur som helst, jag tycker helt enkelt att musiken gör sig bäst på stereon med precis så bra ljudkvalité som är möjligt!

Jag har i alla fall lyssnat igenom skivan, och kan säga att jag förstår varför två av låtarna aldrig har släppts. Men allt som allt så är det ett ruskigt bra b-sidealbum som imponerar med första låten Tranquilize där rocklegenden Lou Reed sjunger en duett med Brandon Flowers och en barnkör. Jag fick även lyssna på studioversioner med bra kvalitét av låtarna Daddy's Eyes och The Ballad of Michael Valentine, mumma! 

Låten som jag mest såg fram emot att höra var första delen i den mordtrilogi som började i Hot Fuss, nämligen Leave the Bourbon on the Shelf. Lite kuriosa: del två heter Midnight Show och del tre heter Jenny Was a Friend of Mine. Äntligen skulle jag få veta varför karaktären begick mordet på Jennifer (Jenny). I del två fick man ju veta hur han begick mordet och i trean om hur han hävdar sin oskuld i ett förhörsrum. Tyvärr besvarade inte LTBOTS alla de frågor jag hade, men grundmotivet fick jag ändå veta. Gillar speciellt den öppna ton som trilogin har. Hur han berättar om "I took her breath beneath the chandelier" i Midnight Show, och i liveversionen av Jenny så säger han "She kicked and screamed while I held her throat". LTBOTS börjar med vad jag tolkar vara en orgasm ("Shakin' like the devil when she let's me go") och han berättar sedan hur han inte gillar hur hon bara försvinner ibland, och "håller andras händer". Vilket tyder på otrogenhet från tjejens sida, så jag anser att ilska och avundsjuka var grunden för mordet. Högst ointressant för den oinvigde.

I vilket fall som helst så rekommenderar jag denna skiva till alla, men jag tror knappast att det är ett givet köp för den som inte är inbitet Killersfan.

Som vanligt är jag otroligt fittig av mig och håller inne på låtens namn så länge jag bara kan. Låten i fråga fann jag faktiskt i min gitarrbok, tänkte prova på något fräsch och tanka hem låten. Stod i boken att den var skriven av "Vincent Clarke". Författaren till boken, träd fram, för jag vill utdela en pungspark. Tack vare den människa som skrivit boken, så spenderade jag cirkus 30 minuter på att hitta låtjäveln men det existerar inte någon VINCENT CLARKE! Att söka på låten sket jag i, då jag ville hitta orginalet. 

Till slut fick jag lov att googla namnet på låten, och fann då en Wikipediasida. Tydligen heter killen Vince Clarke och det var då hatet mot bokförfattaren bubblade upp inom mig. Hitta massor av information om hur hans karriär varit bla bla bla. Long story short, han var först med i Depeche Mode ('82) men hoppade sedan av för att bilda bandet Yazoo med Alf. ALF! Fan vad coolt och helt otippat, band med självaste Alf! Denne kändis som tydligen ska vara helt otroligt bra, men som jag aldrig hört. Jag är lite mobbad av mig, för jag har faktiskt aldrig hört Amy Winehouse men ändå läst om hur jäkla bra hon tydligen är.

Anywho, låten som Vince Clark skrev erbjöds först till Depeche Mode, men de ville inte ha den. Så, Vince skrev den för Yazoo istället. Otroligt. Bandet Yazoo bestod nämligen av Vince på sin synt och Alf med sin röst. Nice! Så, hela låten har bara syntspel. Duppelt, trippelt eller kvadrippelt med syntstämmor som går i fullständig harmoni och bara lämnar mig som en.... mjukis. Och Alfs välstämda och perfekta sång passar i låten som handen i handsken och jag kan härmed deklarera en låt som vilken dag som helst skulle kunna hoppa in i min top 50! Sen så råkar jag kunna lira den på gitarren, så det är lite mer skojsigt.

Låtens namn ja, här kommer den: Yazoo - Only You.

Så bra. Now. For ever.