Fy fan vad awsome! Eller, legendary? Maratontittat på serien How I met your mother, och jag har inte garvat så sedan Scrubs slutade sända. Sjukt kul! Barney är min nya idol, jag vill vara som honom. Nästan. Han har kostym, för det är det som får "the awsome guy" att stå ut från singelmängden. Suit up! Sedan, ska man ju alltid kunna ragga på vad som helst, och monogami är inget för honom. Det låter hemskt, och är egentligen inte hur jag vill leva mitt liv, men jag kan ändå inte undgå att se upp till honom. Barney!

Dessutom har awsome, awsomer, legen... wait for it.. DARY, suit up med flera etsat sig in i mitt aktiva vokabulär. Så tokigt coolt! Speciellt i IB-kretsar, och alla vet ju att det som är häftigt där, är häftigt överallt. Dessutom, varför är ordet 'häftigt' så ohäftigt? :/

Juno ska jag se på imorgon, på bio. Ska bli kul. Dessutom, alla som inte sett filmen än bör se den ögonaböj. Jag har ju nu sett filmen fem gånger, vilket är 3 gånger fler än en bra film. Så, ja, Juno är en underbar film.


Barney Stinton i serien How I met your mother. Legen... wait for it.. wait.. DARY!

Forrest, jag älskar dig. Med dig, känns allting så rätt.

Vilken "ramla-ner-för-trappan"-dag det har varit idag. Liksom, den smärtade, sög lite, men samtidigt kunde jag skratta åt den. För jag skadades inte allvarligt.


Dagens första "jag vill gå hem och lägga mig" var på morgonlabblektionen. Jag är i gruppen som inte har sovmorgon. Min lärare frågar om någon frivillig vill byta till den andra, och jag ropar mitt namn högt. Eller, var det "ja" jag ropade. Skit samma, så, jag blev överflyttad. Vad jag hade missat var att gruppernas tidsplatser hade bytts, så jag var alltså i den nya sovmorgonsgruppen först, i ca 10 minuter av lektionen. Innan jag bytte grupp, och åter förlora den. Jag fick inte ändra mig heller. S K I T.

Vad händer sen då? Ehm..... Jo, en kort labbrapport tog oturligen 50 minuter att skriva, vilket medförde att jag fick noll bildprojektstid, alltså - jag har inget material att presentera på torsdag. FAN.

Spanska. Jag och Prabash snackar om att köpa mammor (helt normalt!), och jag ska säga det på spanska. Stammar fram "Voy a comer tu madre", vilket jag först efter kom på betydde "Jag ska äta din mamma", något som kan tolkas snuskigt... Prabash sa :"motherf....." och jag sprang för liiiiivet. Genom halva skolan, och sedan uppför trapporna till biologi-institutionen. Väl uppe sa jag :"hur nödvändigt var det att komma hela vägen hit?" Han var för andfådd för att smälla till mig, så vi började gå tillbaka mot spanskan. Vår lärare som gått för att kopiera ser oss och harklar sig. Prabash ber om ursäkt o springer de sista 20 metrarna till lektionen. Men jag får syn på Madelene o snackar kort, och märker sedan att min lärare fånstirrar - med ett surt ansiktsuttryck. Efter spanskrasten, snackar läraren lite om häftet. Jag som arbetar för fullt (!) lyssnar inte, utan har mp3 i ena örat och lyssnar på Prabash o Andreas med det andra. Men, nej då, aldrig får man ro. Min lärare rusar fram till mig. Skriker mig rätt i ansiktet om jag vet vad jag ska göra, vilket jag inte var helt hundra på. Hon skriker på mig för att jag pratat, samtidigt som hon underligt nog sliter sönder mitt häfte för att visa vilken sida jag ska läsa på. (Förstasidan, duh). Jag ser i ögonvrån att Andreas tokskrattar, men täcker över ansiktet med ett papper. Men hans skrattljud misstar jag inte, utan jag börjar asgarva rätt i ansiktet på min lärare. Inte bra. Att jag dessutom behövde gå 10 minuter tidigare... gjorde inte relationen bättre. Aj då..

Jobbintervju, McDonalds, sedan. Gick hyffsat........ Jag verkade dock okvalificerad för ett jobb på McDonalds, vilket faktiskt gav mitt självförtroende en törn...

Istället för att skita i extrabiologin, tänkte jag vara en bra elev och faktiskt gå på lektionen trots att jag missat halva tack vare intervjun. Vad jag inte kom ihåg var att vi skulle ha presentation, jag skulle ha om eukaryota celler. Fy fan.... Lite improv, lite snille, och mycket sista-minuten läsning räddade dock mig... faktiskt.

Vänta på buss i 20 minuter i kylan, med död telefon var inte så kul heller. Tur att himlen var allt bra vacker idag... nu är det diktskrivning som gäller! Ganska kul hur min dikt alltid byter ämne till kärlek, från mat som är ämnet min lärare tilldelade mig. I like luuv!

Jag tycker att alla som tycker om mig på något sätt, alltså, liksom tycker att jag en helt okej människa bör gå in på www.twitter.com och registrera sig. Sök efter "pourab" och lägg till mig, vips får ni reda på exakt vad jag gör, och jag får veta vad DU gör. Kom igen! Registrera, det måste smitta lite! :)

One Tree Hill är en ungdomsserie som nu är inne på sin femte säsong i Sverige (och USA). Jag har alltid varit först i ledet bland de som kallat den för en skitserie, mobbat den för att sakna intressant story då personerna i serien verkar tro att deras skolår är deras viktigaste. Why the hell not? Jag har ofta hävdat att OC är en fjollserie, med taskiga skådisar - men likt förbannat vet jag exakt vad som hänt i serien och faktiskt kunna säga att jag sett de allra flesta avsnitten.

Samma sak gäller för One Tree Hill. Oavsett hur mycket jag häver ur mig framför folk om att jag ogillar serier som denna, vet jag ändå allt som hänt i Lucas, Nathans, Peytons, Brookes och de andras liv. Jag vet att Dan dödade sin bror och jag vet exakt hur komplicerad Brookes och Peytons vänskap har varit, eftersom både haft relationer med Lucas. Hur fan kan jag veta det. Jo, tv-tittare som jag är så ser jag påp 99% av allt som sänds. Grejen är att jag fastnar framför mycket. Jag ser kvalitéer som andra inte ser, jag känner ett behov av att få veta mer. Många personer som avfärdar ungdomsserier som skit är så kallade proffs. De har "bra" smak. Jag håller med, nog fan har de en bra jävla smak. Men de är för tusan 20-30 år. De har en sambo, säkert en unge i någon vrå. Efter att ha lagt ungen sätter de sig ner och tittar på det de ska kritisera. Efter att ha hört en dryg skitunge gnälla och skrika i flera timmar, samtidigt som ungfan nog har ställt till med en massa stök (och kritikern har städat) så vill man säkert ha 100% underhållning av saker som intresserar en själv. Jag tror inte att en medelålders man/kvinna, med knaper ekonomi och barn bryr sig nämnvärt om vad 16-åringar tycker om varandra och det stora händelser som sker i ett ungt liv.

Jag gör det däremot. Det är oerhört spännande. Det är skitcoolt att Nathan är gift. Ja, iaf, i säsong 5 av One Tree Hill har det gått 4 år sedan säsong 4. Nathan är nästan helt förlamad efter en fight, och har därför fått ge upp sin basketdröm. Han har problem i äktenskapet, vilket hans fyra-åriga son märker. Peyton och Brooke har framgångsrika liv, men känner att något fattas. De flyttar tillbaka till Tree Hill. Och grejen är att jag finner det jävligt intressant. Jag missade tyvärr säsongspremiären på kanal 5 idag, men jag prickar nog in reprisen. Sen blir det att bara njuta av det intressanta som händer i misslyckade människoliv, jag kommer sitta i soffan och vara glad åt att det inte händer mig. Och, det faktum att Peyton är sjukt snygg gör det hela inte till en sämre tv-upplevelse. Det var min biktning, vad sitter du inne med?

Jag är trött. Riktigt trött, mina ögonlock känns tunga och min hjärna känns som mald kompost. Ändå kan jag inte sova, mina tankar låter mig inte göra det. Vilket suger. Jag har ändå min musik, som jag så ofta proklamerar min stora kärlek för. Men, allt jämt som stressen ökar, bröstet känns nedtyngt och allt känns hopplöst usel så förlorar jag viljan till att lyssna på symfonisk musik. Ni vet, symfoni, flera ljud. Jag klarar inte det, det gör tyvärr att varenda band inklusive The Killers saknas i min nuvarande spellista, som passande nog kallas Sköna Låtar.

De som flyttat in i min spellista är istället Kamya Dawson, Belle & Sebastian, The Moldy Peaches och Matt Nathanson. Killers finns endast representerade med låten Romeo and Juliet, som egentligen är en Dire Straits-låt. Det är något med dessa ovan nämnda artister, de behöver inte 4 personer för sin musik. De tar en gitarr, kompar och sjunger. Rösterna är inte miljonsäljare där man förundras över hur perfekt den är. Jag tänker istället på hur mänsklig rösten är, hur den som sjunger låter som vilken medmänniska som helst - och där, på något sätt förs musiken in i mitt hjärta och mitt sinne förlorar sig i den enkla musiken. Plötsligt finns ingen stress, ingen nertyngdhet och hopplöshet - jag känner mig mer levande än någonsin. Jag känner att jag är här. Jag är nu. Jag är existensen glorifierad i den mänskliga hjärnans allra skarpaste sinne, jag vet att jag finns.

Mina tankar förs iväg, men på något sätt känner jag hur mina tankar försiktigt vandrar över pannan, jag ser hur naturen runt om mig ler och jag misstar mitt hjärta för ett värmeljus. Jag känner mig helt varm. Men min själv-realisering slutar inte där, jag känner mitt hjärtas värme som något obekvämt. Hur är inte det? Att tycka att beviset på att man lever, och anledningen till att man känner sig levande och relevant, egentligen också är en orsak till obekvämhet. Jag ser det jag gör, är jag verkligen den människa jag vill vara. Är jag den människa du vill att jag ska vara? Jag kan tyvärr inte vara något annat än en total idiot, som inte tänker före munnen öppnas, inte är sen med sanningen och verkligen inte kan använda språket på rätt sätt.

Min jakt på denna känsla är något som bara är i sin vagga. Jag har egentligen inte ens kommit igång, jag ser framför mig hur min framtids stig sakta men säkert klarnar upp, och den tjocka dimman som länge omgett den skingrar sig. Jag ser vägen. Jag ser åskådarna, vissa närmare än andra. Det fanns åskådare förut också, den enda skillnaden är att nu är jag älskad av alla. Och, alla är älskade av mig. Det är sant, med ett hjärta som bultar, ett hjärta som känns genom tröjan, ett hjärta som slår så starkt att jag har en puls i hälen, det hjärtat har plats för väldigt mycket. Och är det något jag vill fylla mitt hjärta med, så är det kärlek.

Här sitter jag i ett drömlikt sinnestillstånd. Jag ser mitt rum just nu, det är ganska mörkt då en ensam liten bordslampa får slita med att försöka lysa upp mitt rum. Jag ser mitt täcke, för sängen är där jag sitter, det är blått. Lite drömlikt blått. Länge bort ser det montont ut, bara mina gitarrer som sticker ut egentligen. Men det beror nog mer på att de är närmare mig. Min spanskboks röda pärm sticker i ögonen, likadant gör min tv:s röda lampa. Det är något med rött och smärta. Det är något med ens hjärna och smärta.

Jag mår bra, faktiskt. Jag har haft mycket att göra som jag struntat i att göra. Jag har haft mycket jag inte borde göra, som jag gjort. Jag har tänkt börja på många saker, men inte hunnit med en enda. Jag har tänkt att använda mina lediga timmar till vettiga saker. Och det kan jag säga att jag gjort. Jag har inte gjort någonting, utan bara kontemplerat olika saker som likt ogräs växer upp här och var i min hjärna. Det är tid väl spenderat, tycker jag - är ett liv som inte är studerat, värt att leva. Eller, är ett liv som är studerat värt att leva. Jag låter den frågan vara obesvarad, då mitt egna svar på frågan varierar vid olika tidpunkter. Det kanske är ett bevis på att det inte är den rätta frågan. Är ett medvetet liv värt att leva? På den fråga kan jag svara ja, det tycker jag. Om jag inte fick tänka över mitt liv, vore det ingenting att ha. Jag tror inte att jag gör någon större nytta i folks liv, jag tror att jag gör en stor nytta i mitt egna liv. Jag tror att alla de människor jag känner gör en stor nytta i sina liv. Vissa är i en svacka i livet, det kan anses vara ett miserabelt liv. Och det är det ju, men betyder det att det inte är värt att leva?

Låt oss vända på det hela. Det finns meningar som ett bra liv, och ett dåligt liv. Vad är ett bra respektive dåligt liv? Om jag är en miljonär, med en vacker fru och två barn - lever jag då ett bra liv? Om jag bor i ett land utanför Europa, sysselsätter mig som en fotograf som om kvällarna sitter vid puben, och om nätterna tumlar runt i sänghalmen bara för att vakna rånad - lever denne person ett dålig liv? Jag säger tvärtom, jag vill till exempel inte leva ett miljonärsliv med en vacker, perfekt fru och två barn. En pojke och en flicka. Det är inte lycka för mig.

Jag vill känna. Jag vill kunna känna min smärta, jag vill känna smaken av blod i munnen, smärtan i magen, hjärtat som slår, hjärnan som värker, höra ljud, känna närhet och känna lukten av hennes hår. Jag vill uppleva allt detta, jag vill inte ha någon mellanhand. Jag vill inte känna mig filtrerad, jag vill inte känna hälften av smärtan. Jag vill inte få smärtan lindrad innan jag fått den. Jag vill få den, rakt i ansiktet. Jag vill känna, jag vill leva. Det är livet för mig.

Nice. Kanalen, som sänder dett smått usla Singing Bee, måttligt underhållande Sing-a-long, har en förkärlek till filmer med Hugh Grant samt råkar sända de mest publikdragande (läs: dåliga) programmen, har nu imponerat på mig. Imponerat ordentligt. Jag tappade hakan när jag fick reda på att Garden State sänds idag, på TV3. Herrejisses vad superhäfitgt!

Mina åsikter om filmen finner man några decimeter ner på bloggen, och mina känslor har bara förstärkts. Ska med ett stort jävla flin i ansiktet (öra till öra), liggandes i min mjuka säng vetandes att de människor jag älskar gör samma sak, titta på en av mina absoluta favoritfilmer och njuta av varenda reklamfri sekund TV3 har att erbjuda mig. Jag bugar och bockar.

När jag vaknade på morgonen, antog jag att dagen skulle suga otroligt mycket bara för att vädret sög. Men, det är kul när man har fel ibland. Det var en bra dag, och det skadar ju inte.
Dagen inleddes med musik, fortsatte spela hela dagen och jag hoppas på att få avsluta dagen med musik också. Precis som det ska vara, mycket mer behöver jag faktiskt inte. Tog mig i kragen och gjorde en ny spellista idag, för alla de låtar jag vill lyssna på. Inte så värst kul att bli avbruten i sitt lyssnande av lugna låtar med att Tool eller annan rock kör igång....

Därför måste jag få proklamera min kärlek till den låt som jag haft i över ett års tid, men aldrig riktigt fastnat vid ordentligt. Men fy fan vad jag är fast nu, det krävdes bara en otroligt underbart fantastisk film för det. Garden State, såklart, där Samantha låter Andrew lyssna på vad som spelas i hennes hörlurar. Samantha (Natalie Portman) ler så vackert. Låten som spelas är New Slang av The Shins. Helt underbar, speciellt nu när låten kopplas till känslorna jag har till filmerna i allmänhet, och den fina sjukhusscenen i allmänhet. Kan den på gitarr nu också, så min cover kommer inte låta vänta på sig!

Resten suger så förbannat hårt. Naturlärarna sade att vi ska ha dubbellabb imorgon. Jag har sett de stå i korridorerna, med ett stort leende på läpparna. De är nöjda med sig själva. Jag har lett tillbaka, vilket jag ångrar nu. Jag önskar att jag hade gått fram till de och sagt;
- Hej. Jag hatar dig/er. Det är erat jävla fel att vi ska ha dubbellabb imorgon, och inte de andra klasserna. Det är då fan inte rättvisa, utan rent ut sagt IDIOTI. Vi i IB1a ska väl ha samma tur/otur som de andra klasserna, och inte behöva närvara vid en lektion som 40 andra människor slipper, det låter som byråkrati á myndigheterna, vilket är jävligt kass när ni är 4 personer på 3 klasser. Kommunicera för fan, jävla sopor.

Ilskan ur världen (typ), inga läxor, underbart fantastiska människor runtom mig, min musik och fysikresultatet gör denna dag lyckad, trots Moder Naturs kassa sinne som tydligen gillar äckligt kallt väder som jag inte önskar någon förutom flygplatspersonalen i Moskva.


Vackra kvinnan, Natalie Portman. Här i scenen jag omedelbart kopplar när jag lyssnar på New Slang...