Counter clockwise
Ja, va fan håller jag på med? Alltså, mellan varven, mellan helvetet och djävulens svärmor.
Skolan tuffar ju på. Saktar ner lite, men knappast så mycket som jag trodde. Ja, man kan säga att ettans pensionering gjårt en jävligt besviken, då detta skolår som nu är pensionär har lika mycket säd i brallan som Hugh Hefner. Stort historieprov imorgon, 21 frågor från flera tusen år före kristus till 1800-talet. Sedan 7 frågor om Napoleon, första och andra världskriget. Palla.
Efter det provet, och musikprovet därefter skulle man kunna tro att det är lugnt. Livet kommer leka för Pourab. Det vore en stor fet lögn lika stor som Obelix feta brors kagge. Jag har såklart en STOR rapport, och ett engelskprov kvar. Ett engelskprov i IB går ut på att man ska kunna 100 glosor. Inte glosor för det vardagliga livet, utan glosor man behöver om man skulle råka hamna i ett samtal med en 80-90-årig intelligent britt. Men, om man går tillbaka i tiden märker man att dessa män då antagligen stred i andra världskriget, de där intelligenta, och dog. Eller dog nyligen, det går också. Så, bra att lära sig ord för att kommunicera med högst ointressanta skrynklen.
Ett fotoprojekt ligger i dess vagga också. Just nu vänjer jag mig vid att ALLTID bära omkring på min kära kamera Ben Sullivan. Jag fotar mycket under min dag. Om några dagar/veckor/månader slår jag upp portarna till en sprojlans ny blogg. En fotoblogg. En blogg som kommer att få 365 inlägg per år. Ett foto per dag. En bild på mig själv per månad. Det ska bli kul sedan att kunna se tillbaka på året som gått, och minnas allting. Det bra, det dåliga - livet.
Suck
Skicka tillbaka spanska till den avlägsna plats i helvetet som den kom ifrån! Fy fan!
Tack Ted Gärdestad, som gör det lite mer genomlidligt.
Torka
Ne nu jävlar. Nu får jag fan ta tag i det här ruttnande liket som jag kallar för blogg. För nog fan lever den inte längre, så nära som den är sin ettårsdag. Bara någon månad kvar, och det är redan karg höst för den. För honom. Jag vet inte om det är vädret, min känsla av att mina reflektioner är tämligen ointressanta eller kanske, kanske bara andra saker som ockuperar de hjärnceller jag tar så illa hand om.
Intet nytt på västfronten. Jag skriver denna boktitel, med en viss osäkerhet om den verkligen heter så. Hoppas den gör det. Jag lyckades få MVG på en novell som innehöll orden kuk, fitta, slida, jävel, bög med mera. Inte illa pinkat, säger jag och dunkar mig själv i ryggen. Lika bra det, något positivt vill man ju ha i livet när vädret rent ut sagt suger hästballe. Ja, jag vet att användande av svordomar visar på lite cheap stajl, men jag känner mig så jävla cheap och tacky (IB-influerad svengelska) efter all jävla skitmat jag stoppat i käften på sistone.
Beach 08 hävdar folk när de struntar i 10 kronors muffin och istället köper sig en minimal rågbrödsmacka för 50 kronor. Denna strävan för den perfekta kroppen för stranden gör folk trötta, fattiga och vissa ser faktiskt läskigt mycket ut som de i Nightmare Before Christmas. Det är då inte en komplimang, inte på något sätt! Jag då? Jag satsar inte på Beach 08. Dels för att jag saknar pengar, dels för att jag saknar styrkan. Eller, det är en sanning med modifikation. Jag har faktiskt gymkort, vilket på något sätt kanske kan översättas till kapital. Men inte då, jag tränar inte. Jag mår så bra med att vara i skolan (!), vara ute och inte göra ett dyft, plugga lite (för de femtielva prov jag har framför mig) samt äta skräp. Gott skräp.
Ja, maten jag äter. Det som kallas skräp av många människor. McDonalds är då de som fått 80% av mitt studiebidrag, minst. Deras perfekta cheeseburgare och McFlurry ger mig en total smakorgasm allt medan jag vet att en del av mina pengar går till satsningar för de behövande utomlands. Jag kan säga att jag inte bara är dumt naiv, utan att jag efter ha vägt fakta och folksägen bestämt mig för att starkt tro på McDonalds strävan att göra något för världen. Eller Sverige, men, Sverige är ju MIN värld så. Jag stödjer alltså folk som inte har det så bra utomlands genom att äta den goda maten på McDonalds, som heller itne är skräp då hamburgare i test visat sig vara nyttiga (Hurra). Så, hellre McDonalds än skitMax eller Burger King. Burger King duger väl om man är sugen på strips som smakar ägg, och liksom grillat fixar jag hemma. Max då? Fråga vem som helst om varför just Max är bäst (förutsatt att de tycker att Max är bäst), de hävdar då "Dressingen är godast där". Max har också 100% svenskt nötkött? Oj oj oj! Har de?! Jag kanske är sugen på 100% svenska tv-apparater, och 100% svenska apelsiner och varför inte 100% svensk mat. För ärligt talat, hur ofta är svensk mat god? Och vad gör 100% svenskt nötkött till ett bra argument? Jag äter hellre på McDonalds med sitt irländska kött som faktiskt kan ätas ensamt och dessutom inte smakar tryne.
Agressioner har släppts ut här. Sånt som händer då man på bloggfronten hållt sig lite i lur bakom tangentbordet. Jag har aldrig haft något att skriva om. Jag har itne något att skriva om heller, inlägget handlar ju för bövelen om 3 skilda tråkiga ämnen. Nä, nu ska jag sova lite. Får ta till tegelstenen tror jag.
Intet nytt på västfronten. Jag skriver denna boktitel, med en viss osäkerhet om den verkligen heter så. Hoppas den gör det. Jag lyckades få MVG på en novell som innehöll orden kuk, fitta, slida, jävel, bög med mera. Inte illa pinkat, säger jag och dunkar mig själv i ryggen. Lika bra det, något positivt vill man ju ha i livet när vädret rent ut sagt suger hästballe. Ja, jag vet att användande av svordomar visar på lite cheap stajl, men jag känner mig så jävla cheap och tacky (IB-influerad svengelska) efter all jävla skitmat jag stoppat i käften på sistone.
Beach 08 hävdar folk när de struntar i 10 kronors muffin och istället köper sig en minimal rågbrödsmacka för 50 kronor. Denna strävan för den perfekta kroppen för stranden gör folk trötta, fattiga och vissa ser faktiskt läskigt mycket ut som de i Nightmare Before Christmas. Det är då inte en komplimang, inte på något sätt! Jag då? Jag satsar inte på Beach 08. Dels för att jag saknar pengar, dels för att jag saknar styrkan. Eller, det är en sanning med modifikation. Jag har faktiskt gymkort, vilket på något sätt kanske kan översättas till kapital. Men inte då, jag tränar inte. Jag mår så bra med att vara i skolan (!), vara ute och inte göra ett dyft, plugga lite (för de femtielva prov jag har framför mig) samt äta skräp. Gott skräp.
Ja, maten jag äter. Det som kallas skräp av många människor. McDonalds är då de som fått 80% av mitt studiebidrag, minst. Deras perfekta cheeseburgare och McFlurry ger mig en total smakorgasm allt medan jag vet att en del av mina pengar går till satsningar för de behövande utomlands. Jag kan säga att jag inte bara är dumt naiv, utan att jag efter ha vägt fakta och folksägen bestämt mig för att starkt tro på McDonalds strävan att göra något för världen. Eller Sverige, men, Sverige är ju MIN värld så. Jag stödjer alltså folk som inte har det så bra utomlands genom att äta den goda maten på McDonalds, som heller itne är skräp då hamburgare i test visat sig vara nyttiga (Hurra). Så, hellre McDonalds än skitMax eller Burger King. Burger King duger väl om man är sugen på strips som smakar ägg, och liksom grillat fixar jag hemma. Max då? Fråga vem som helst om varför just Max är bäst (förutsatt att de tycker att Max är bäst), de hävdar då "Dressingen är godast där". Max har också 100% svenskt nötkött? Oj oj oj! Har de?! Jag kanske är sugen på 100% svenska tv-apparater, och 100% svenska apelsiner och varför inte 100% svensk mat. För ärligt talat, hur ofta är svensk mat god? Och vad gör 100% svenskt nötkött till ett bra argument? Jag äter hellre på McDonalds med sitt irländska kött som faktiskt kan ätas ensamt och dessutom inte smakar tryne.
Agressioner har släppts ut här. Sånt som händer då man på bloggfronten hållt sig lite i lur bakom tangentbordet. Jag har aldrig haft något att skriva om. Jag har itne något att skriva om heller, inlägget handlar ju för bövelen om 3 skilda tråkiga ämnen. Nä, nu ska jag sova lite. Får ta till tegelstenen tror jag.
Agressioner
Plötsligt vände jag mig. Allt bara bubblade upp, jag sa allt som jag bara drömt om att säga under flera år.
Dagen började bra. Det såg ut att bli en helt underbart normal dag. Föga anade någon vad som skulle ske. Jag brast - helt oväntat. Jag hävde ur mig saker, saker som sårade, saker som upprörde och främst saker som förvånade. Jag bara slängde ur mig helt fel saker hur som helst.
Många skulle nog hävda att min 5 dagars ledighet varit helt usel. Min hjärna håller nog med. Men mitt hjärta sätter armarna i kors och viftar febrilt med långfingret åt hjärnan. För nog fan slutar ledigheten på plus om man summerar, stackars hjärnan bryr sig endast om sina döda kamrater (hjärnceller).
Jag fann mig själv. Inte sådär vaknade upp och tänkte Hej jag heter Pourab, utan Hej jag heter Pourab och jag ÄR POURAB. Jag har funnit en brinnande låga inom design och fotografi. Jag har alltid varit intresserad, men jag har aldrig riktigt brunnit för det, på det här sättet "Jag vill bli bäst inom det och ägna livet åt det". Det har jag bestämt mig för nu i alla fall. Jag har funnit min kärlek hos gitarren och musiken, att skapa musik. Inte bara njuta, utan att själv skapa. Det är underbart, när jag gör det jag nu vet att jag älskar mår jag som bäst. Som en av de dumma sakerna jag sa; Jag älskar, men jag gillar inte. Vilket betyder att jag har en vag uppfattning om vad Älska är. Finns alltid något nytt att lära sig.
