Det är förvånansvärt vad lite det krävs för att känna sig levande. Ja, jag är medveten om att jag lever, men den där känslan av liksom få en smäll i ansiktet. Nu är det inte så att en smäll är det sättet man bör känna livet på, utan det sätt jag känt mig levande på har varit en stor varm krav av Livet.

I ens liv behövs det lite krydda, det går inte att varje dag gå upp i ottan och gå till skolan. Komma hem och sedan inte göra så mycket nyttigt. Man tycker att man går ur de gamla inkörda hjulspåren genom att sova tokigt mycket under lovet, bara för att sedan ta det lugnt majoritete n av dagarna. Men, mina damer och herrar. Jag har känt på livet, och det är ljuvt. Jag ska ut där, jag ska stå i fören och känna håret fladdra i vinden och måsarnas skit på huvudet. Jag har nämnt det förut, och jag gör det igen - livet är skitigt och underbart!

Ja, mitt lilla äventyr bestod av att på förmiddagen hux flux åka ner till Stockholm, där jag köpte en jacka. Samtidigt har jag bara släppt lös, och hade en seg och kvav men ändå väldigt rolig bussresa till Stockholm. Fast, vi lärde oss av misstaget och tog det billigare tåget sen.

Jag har även gett upp lögner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i de, men vita lögner drog jag ibland, och även riktiga lögner maskerade som vita lögner. Men det är över. Jag säger det jag har i skallen, och får stå redo för att få käken knäckt. Jag vet att jag inte får dumma tankar, och jag kan uppskatta det mesta - så tro inte att mitt sanningsfulla jag är en stor idiot. Jag struntade i lögnen om min ålder på tåget med vuxenbiljett, utan talade instinktivt sanningen om att jag faktiskt var 16 (och inte 15). Min ärlighet uppskattades, och Jim och jag fick åka vidare. Det är en skön känsla, att alltid tala sanning. Jag kan säga om ett ämne är sjukt ointressant, jag kan berätta allt och det känns så skönt. Som att en tung sten lyfts från mitt bröst för att vara lite klyschig, jag liksom - känner mig glad jämt. Ärligheten gäller mot mig själv också, folk i min närhet som inte får mig att må positivt, får sparken. Hej då, sura ner din omgivning någon annanstans. Även här får jag säga att jag inte kastar bort folk med problem, utan bara pessimister!

Även svordomar har jag hunnit ge upp. Visst visst, de är ett utryckssätt. Men jag gillar inte att använda de, det känns så dumt när man vet innebörden. Det enda ord som får småttingar att hålla för öronen, som fortfarande finns kvar i mitt aktiva vokabulär är ordet fan. Jävla, cp, fitta, kuk, miffo, bög och andra obskyra ord som egentligen inte bör användas av någon som skällsord är nu obrukliga. Jag använder de inte. Även användandet av fan ska avvecklas, tro mig, ett tal utan svordomar är mycket vackrare, seriösare, intressantare, coolare och skönare. Svordomar är väldigt pasé.

Så mitt råd är, var spontan, lev livet, svär inte och var ärlig. Ett minst sagt udda recept på välmående, men nog tusan funkar det för mig. För övrigt är 'tusan' ett ypperligt utrycksord! God natt, go vänner.