Det är ganska kul att växa upp, faktiskt. Men, det betyder ju inte att man ska bli den sorts äldre som man som liten avskydde. Kommer ni ihåg? När man var en sisådär åtta år, fy vad man inte förstod vuxna. Hur kunde de inte uppskatta tecknat? Hur kunde de inte tycka att gunga var det roligaste på jorden, och varför skulle de jobba? Som liten förstod jag heller inte att jag skulle dö någon gång. Det var liksom så enkelt, alla kommer dö i världen (för så är det ju) förutom jag och min familj. Vi ska leva i tusentals år. Snacka om braksmäll när den bubblan sprack.

Nu är det så att jag delvis blivit den sortens vuxen jag hatade som åttaåring. Jag tittar inte på tecknat. Jag skrattar hånfullt åt personer som spenderar sin tid med att titta på japanskt tecknade serier på sina datorer. Jag brukar tänka för mig själv hur dryga småbarn är. Jag tänker på den totala hjärndödhet som måste finnas i små pojkar, eftersom de i timmar leker med sina legobitar, eller varför inte småflickor och sina dockor. Döm mig inte, jag är medvetet sexistisk här då tjejer också leker med legobitar, och killar leker med dockor... Eller actionfigurer det så häftigt kallas. Men, ja, det blev lite sexistiskt först, och det tycker jag att jag ska få vara. Väldigt drygt att vara sådär neutral hela tiden, alla har rätt och alla har fel - håll dig där i mitten i ingemansland.

Konstigt nog har den där barnsligheten kommit tillbaka, sådär lagom till andra året i gymnasiet. Jag ser ett träd, och måste klättra i det. Jag går runt och tänker på en smaskig glass hela dagen. Idag kombinerade jag de, klättrade i träd med en Magnum mandel i handen. Jag måste svinga mig i trädet när jag ska ner. Jag är sådär dumkaxig också mot auktoriteter, och min förmåga att alltid tajma mina kommenterarer fel är mer påvislig än förut. Som idag, när en karl spydde i klassrummet. Jag hörde bara plaskljudet från längst bak i klassen, rent instinktivt utbrister jag i ett :"Vem fan pissar där bak" och möts av tio stränga blickar när jag vänder mig om. Tio blickar som säger:"Pourab, snälla tänk, var tyst nu dummerjöns!" Och nog blev jag tyst, för ett kort tag.

På bussen ska man ju sitta sådär coolt, ni vet. Vi killar sitter tillbakalutat, gärna händerna lite lagom coolt lagda och tittar ut genom fönstret. Fötterna ska helst vara på sätena mitt emot, eller helt enkelt bara var i luften. Normal, ergonomisk sittställning är ju det fjantigaste som finns. Tjejers coola sittställningar har ej studerats, och kan därför inte kommenteras här. Jag har själv följt den. Känt mig som världens största nörd med stort N inombords, men nog fan suttit sådär tillbakalutat, blicken ut genom fönstret, mp3 i öronen (eller ännu bättre, snacka lite häfigt segt i telefonen) och fötterna uppe i luften på ett eller annat sätt. Under hela resan, där jag sitter helt "avslappnat" känner jag smärten i benen och ryggslutet, tråkigheten och bara den allmänna obekvämheten. Det suger att vara häftig. Jag minns mig som liten, jag sprang där i det som mamma plockat fram och sket totalt i vart det gick hål i kläderna. Jag satt precis som jag ville i bussen, och sa precis det jag ville säga. Så... vart vill jag komma? Jo, jag sitter precis som jag vill nu i bussen. Sådär fult normalt. Tokstirrar på alla intressanta människor, ryggen lite lunkigt framåt lutat och jackan ser ut som att jag är gravid (vilket är helt oacceptabelt som cooling). Munnen får gärna stå öppen, jag märker den inte. Musiken flödar, jag känner mig kreativ och det bästa av allt, jag känner mig glad.

Jag har brutit mig loss ur den förbannade cellen som är Uppväxten. Jag är ganska sugen på Bolibompa, jag vill skratta, men det är tyvärr slut. Men, imorgon blir det trädklättring, glass och en massa annat. Kom dock ihåg, att jag antagligen kommer bli helt normalt ansträngt häftig igen snart, då jag har en stark misstanke om att detta är en femtonårskris. Vilket är ganska sorgligt. Jag hoppas det är en såndär kris, för, inte imponerar man på folk i verkliga livet när man beter sig som den bästa (eller sämsta, beroende på hur man ser det) ungen på dagis. Jag kommer säkert få en massa skit, men med trädklättringen, glassen, busen, skratten och det barnvänliga språket har jag roligt igen. Riktigt roligt, var dag är en fröjd och jag hoppas att mitt glädjeinlägg ger dig läsare en liten, liten antydan till ett försök till att dra på smilbanden.

Kom även ihåg, att mina osammanhängande bloggar även är ett utlopp för den skrivenergi jag laddar upp under en dag i fingrarna. Pust.