Dagen började bra. Det såg ut att bli en helt underbart normal dag. Föga anade någon vad som skulle ske. Jag brast - helt oväntat. Jag hävde ur mig saker, saker som sårade, saker som upprörde och främst saker som förvånade. Jag bara slängde ur mig helt fel saker hur som helst. 

Många skulle nog hävda att min 5 dagars ledighet varit helt usel. Min hjärna håller nog med. Men mitt hjärta sätter armarna i kors och viftar febrilt med långfingret åt hjärnan. För nog fan slutar ledigheten på plus om man summerar, stackars hjärnan bryr sig endast om sina döda kamrater (hjärnceller). 

Jag fann mig själv. Inte sådär vaknade upp och tänkte Hej jag heter Pourab, utan Hej jag heter Pourab och jag ÄR POURAB. Jag har funnit en brinnande låga inom design och fotografi. Jag har alltid varit intresserad, men jag har aldrig riktigt brunnit för det, på det här sättet "Jag vill bli bäst inom det och ägna livet åt det". Det har jag bestämt mig för nu i alla fall. Jag har funnit min kärlek hos gitarren och musiken, att skapa musik. Inte bara njuta, utan att själv skapa. Det är underbart, när jag gör det jag nu vet att jag älskar mår jag som bäst. Som en av de dumma sakerna jag sa; Jag älskar, men jag gillar inte. Vilket betyder att jag har en vag uppfattning om vad Älska är. Finns alltid något nytt att lära sig.